BILDER

Stigfinnaren rör sig långsamt genom vernissagens passager. Med sin skarpa blick utforskar han varje konstverk. Var och en av dem bär sin egen symbolik. Han söker efter världen bortom symbolerna. Det tycks som om varje linje, varje färg, varje form har sin egen idé, sitt eget väsen. Tillsammans bildar de en helhet och inger en känsla av sammanhang och mening.

Se här resultatet av min bildserie av moln. dessvärre blev det mest moln vid vackert väder, men jag bygger på med andra så småningom.

(Jag har fått problem med överföringen. Jag återkommer senare med flera bilder )

Visst är det vackert med moln. Jag tänker också på en symbolisk skönhet, eftersom moln bildas och upplöses fortlöpande. Precis som allt liv.

Våren kom med stormsteg. En vecka var det vår, sedan blev det sommar. Blommorna bröt fram lika fort, nästan från en dag till en annan. Björkarna slog ut en morgon och några dagar senare hade lövverket redan börjat mörkna. Den skirt gröna våren blev kort. Turligt nog var det vackert väder med mycket sol, vilket underlättade för mig att ta vara på dagarna.

Och de sämre dagarna kan jag alltid glädjas åt några av mina krukväxter. Även de kan vara vackra även om omvårdnaden av dem har åtskilligt att önska.

Kustvatten

Den starka blåsten rör upp vattnet ända in i den gömda kanalen. Det är vinter och stormen tjuter ute på havet. Men i hemmahamnen ligger båtarna i fred.

Stigfinnaren beundrar den klippornas skönhet. Endast på västkusten ser man graniten framträda på detta sätt.

Naturens mönster tecknar sig i bergens sprickor och veck.

Klipphyllorna kunde vara snidade av människohand, men naturen är ofta en skickligare skulptör.

Ett gytter av kåkar står på klipphällarna, tätt tillsammans, som för att skydda varandra från stormarnas raseri, likt fiskstim eller fågelflockar.

Är det sommarboendet som skapat tillgångarna eller fisket? Snarare det förra. Husbyggnaderna demonstrerar bygdens välmående.

Och samhället tillhandahåller avgiftsfri färgeförbindelse med fastlandet.

Molnen vid horisonten spår oväder.

Bäst att återvända till Lugna gatan.

För stigfinnaren visar naturens skönhet på det väsentliga i tillvaron, dess essens, det som gör livet värt att leva.

Skönheten rymmer en mystik och stigfinnaren har ofta reflekterat över dess nytta - varför vi upplever vissa fenomen som sköna och andra som fula. Men han har alltid blivit svaret skyldig. För honom leder frågan vidare bort mot det okända, det ovetbara, till en plats bortom bergen, bortom molnen, bortom vår kunskapsgräns.

Bort från staden hektiska tempo och upp till bergens stillhet och lugna panorama, flyr stigfinnaren för att i lugn och stillhet kontemplera över tillvaron.

Intresserad, fascinerad och något förvirrad strövar stigfinnaren omkring bland människorna i storstaden.

Det känns för stigfinnaren som att befinna sig i ett kaos, även om varje enskild person har sitt mål framför sig så blir totalbilden kaotisk.

Hänförd visar stigfinnaren på den naturliga skönhet som breder ut sig framför oss. Hur kommer det sig att en värld som skapar sig själv genom slumpen kan vara så vacker? Är skönheten bara en kemisk reaktion i våra hjärnor, eller pekar den vidare mot något större?

Lika vackert är det Andalusiska landskapet på södra sidan av Europa. Skönheten är bedårande. Dess variation och mångfald är slående. Och magnifikt.

Eller Atlanten, sett från Cadiz. Höstmolnens gråa färgprakt får också det stora havet att dämpa sin färgiver. Fritidsbåtarnas stillhet i havets krusningar anger tonen för det lugn som hösten för med sig.

Medelhavssolen skänker värme och leder stigfinnarens tankar mot en epikuréisk idévärld.

Stigfinnarens son, Zakarias, älskar stadens kaotiska, heta rytmer, men kan ändå njuta av vattnets melodiska lugn och klarhet, där det rinner fram genom skogarna....

....möjligen inspireras Zakarias av stigfinnaren själv, som alltid lyssnar till viskningar om vattnets hemligheter, där de fångas upp på sin väg från fjällvärlden och följer med för att berättas i de stora haven.