Mina reflexioner

 

Stigfinnaren slår sig ned på en bänk och låter de sköna konsterna flöda emot honom, medan han speglar sig i dem. Sökandet går inåt. Han vandrar omkring i sina inre existentiella landskap, nyfiken och öppen för vad som dyker upp på scenen. Med konstens och speglingens hjälp fyller han på sin energi.

 

Naturen i kulturen

Naturen framträder överallt i idé - och kulturhistorien. Oftast skildras den som kulturens motsats, något ont som måste bekämpas, ibland är den ett ideal som förtrycks av kulturen. Den är spännande, skrämmande, vacker, enkel, hotfull, mystisk och mytisk. Även om de flesta människor på jorden är stadsbor, så spelar naturen en viktig roll i deras föreställningsvärld. Det har förmodligen accentuerats den senaste tiden genom det framstormande klimathotet. En viss idériktning hävdar att människan är satt att vårda eller tämja den, att naturen är till för människan. En motsatt idé är att människan tillhör naturen, inte tvärtom. Idag framstår det som lönlöst att bekämpa eller förändra naturen eftersom den alltid kommer att stå som segrare till sist.

Det vore intressant att studera mera ingående hur just naturen har beskrivits inom idé - och kulturhistorien. En sådan studie kan säga något om oss själva och vilka vi tror att vi är. Om jag tar skogsfinnarna som exempel, så är det tydligt att befolkningen runt omkring dem definierade dem som just skogsfinnar, kanske gjorde dom det själva också. Men vad betyder det? Innebär det bara att de är finnar som lever av skogen, eller flyter de samman med skogen, blir en del av den och utvecklas till skogsmänniskor i likhet med trollen, skogsrån eller liknande? Begreppet Svedjefinnar antyder det sätt de bearbetade skogen på och blir mer av en yrkesbeteckning, medan skogsfinnar inte nödvändigtvis måste vara svedjebrukare. Och hur såg de själva på skogen, hur skildrade de den i sina berättelser och visor? Och hur skildrade de sig själva i förhållande till skogen? Det finns en hel del intressanta frågor att undersöka om jag vill det.

Jag får väl se hur jag gör....


Brandenburgkonserterna

Ivrigt rev jag upp det lilla paketet som anlänt med posten. Det var från Cdon. Jag hade beställt CD-skivan från den internetbutiken. Jag hade av en tillfällighet fått lyssna till Brandenburgerkonserterna på teveprogrammet Axess och blivit förtjust i dem. De spelades upp i en fantastisk sal, förmodligen från barocktiden. Då beslöt jag omedelbart att jag skulle köpa skivan.

Bach har här gjort ett fantastiskt verk, tycker jag. Hans orgelmusik, eller kanske ska jag säga kyrkomusik, har jag alltid litet svårt för. Orgel låter i mina öron litet som säckpipor, det blir för entonigt. Men det här, det är något annat. Bach skrev dem runt 1721, som en tillägnan till en markgreve, Christian Ludwig av Brandenburg,    därav namnet. Det är sex olika konserter och ska spelas av olika solistbesättningar med orkester och continuo[1], läser jag i Bonniers musiklexikon.

Bach levde 1685 – 1750 och räknas som en av de stora kompositörerna inom Barocken, just då den dominerande konststilen i Europa. Lustigt nog tog den slut samtidigt som Bach dog.

Jag blev inte besviken. Musiken är glad, intressant, pigg och lustig och jag blir på gott humör av att lyssna till den. Rekommenderas!  


[1] italienska, fortlöpande


Stigfinnarens själ

Det är underligt att jag fortfarande vid sextio års ålder kan komma på saker om mig själv som jag inte tänkt tidigare. Jag är inte någon ”utredar-typ”. Det är mera Zakarias’ gebit. Jag är mer av en ”resande-typ”, en person som ständigt färdas genom livet utan att stanna upp för att göra en ordentlig genomlysning av omgivningarna, kanske just en stigfinnare. Jag är inte ämnad för att göra stora undersökningar, utan låter istället blicken svepa över landskapet från någon upphöjd plats. Därigenom upptäcker jag vilken väg jag ska ta härnäst. Jag tycker mer om att glida fram genom landskapet än att stanna till för att grundligt studera någon särskild plats, eller landmärke. Naturligtvis fotograferar jag detaljer i landskapet, men mest för att de är vackra eller står ut på något sätt. Men det blir litet i förbigående. Mest tar jag bilder av större vyer, som jag finner vackra eller märkliga. Sedan går jag vidare för att hitta någon ny vacker eller märklig plats. Därför, när jag ibland får en känsla av att vilja borra mig djupare in i något fenomen, så blir det en mycket snabbt övergående känsla. Det räcker med att jag gör en första skiss på vad jag ska undersöka. Då försvinner känslan och jag ser bara tråkigt arbete framför mig. Heller går jag vidare. Därför blir det inte av något med min undersökning av naturreligionerna, även om jag - när de dyker upp - nyfiket och ytligt studerar dem innan jag går vidare. Alltså; mitt föregående inlägg är redan överspelat. Jag drar vidare utan att ingående funderat över dem.


Vid sidan om allfarsvägen

När jag avslutade min genomgång av min materialistiska världsbild, byggt på vetenskapliga modeller så som jag uppfattat dem, kom jag in i ett själsligt stillestånd. Jag hade vandrat den breda allfarsvägen och kommit fram till den plats där det bara återstod att beskriva detaljerna i världsbilden för att förklara och försvara den. Problemet är att jag inte är en person som känner stor lust av att arbeta med finputsning. Skönast är det för mig att bara dra de stora penseldragen, inte de puttefnuttiga detaljerna. Längtansfullt har jag därför sökt efter nya landskap att genomtränga. Trevande har jag nu anträtt en ny, mycket knagglig stig; naturreligionens.

Det är framförallt två fjärran bergstoppar som lockar, den ena är idén om att vi alla lever i en fenomenvärld, den andra har två klippor; dels idén att vi alla är barn av universum och underkastade naturens lagar och dels att varje fenomen är besjälad. Det är den sista idén som förnuftsmässigt strider mot min materialistiska världsbild. Såtillvida är den klippdelen i den andra bergstoppen inhöljd i en metafysisk dimma, men det gör bara vandringen mer inspirerande.

Det här är naturfolkens land. Det innebär att jag resolut vänder ryggen åt andra religiösa världar. Det som främst fängslar mig är den ödmjuka, respektfulla och toleranta synen på naturen och människans plats i den. Som jag ser det, så här i början av min vandring, så kan den synen mycket väl inlemmas i min världsbild, om jag något rubbar på den ensidiga materialism som präglar den. Det är viktigt att komma ihåg, emellertid, att jag söker efter en mera balanserad form av nautrreligion. Jag är inte intresserad av de våldsamma excesser som präglat en del av naturfolkens liturgi. Det är emellertid otvetydigt att vistelsen i naturen ofta skapar ett inre lugn som har en läkande kraft, åtminstone för själen. Den känslan är jag nyfiken på. Så, med ränseln fylld med förväntningar och nyfikenhet ger jag mig i väg. Vi ses. Farväl så länge.

 


 

Upptagen, med vaddå? 2008-11-12

För ett tag sedan bestämde jag mig för att ha en teve-fri vecka. Jag märkte nämligen att tevetittandet fick alltför stora proportioner i mitt liv. Jag brukade börja titta vid femtiden, och sedan blev jag sittande till halv ett på natten. När det uppenbarligen inte fanns något intressant att titta på, så zappade jag runt bland kanalerna i jakt efter något istället för att stänga av. Det fungerade ganska bra faktiskt. På måndag kväll hade jag det naturligtvis litet besvärligt. Det var första kvällen utan tevetittande. Tisdag gick det lättare, onsdag var det behagligt och jag upplevde en rofylldhet som jag inte känt på väldigt länge. Torsdagen minns jag inte att jag ens tänkte på teve och i kväll tycker jag bara det är skönt att slippa. Egentligen behöver jag nog ingen teve alls. Men, när det blir stora idrottsevenemang, vill jag nog, trots allt titta. Under nästkommande helg mötte till exempel Sverige Portugal på Råsunda och en sådan match ville jag självklart se. Så, teven får vara kvar. Däremot vill jag gärna ransonera tittande hårt. Jag verkar trivas bättre här framför datorn, alternativt i min läsestol, än framför teven. Jag missar ändå inte nyheterna, eller andra program som jag absolut vill se, eftersom jag kan se dem på webbteve och då när det passar mig bäst. Det är det underbara med dagens teknik. Det tar bara litet tid att vänja sig, men sedan är det inga problem. Det har också blivit mer av radiolyssnande än vanligt. Nu kan jag visserligen fråga mig vad det är för poäng med att byta radio mot teve, men det är bättre. Jag lyssnar under de stunder jag tycker det är något intressant och jag kan sysselsätta mig med annat under tiden. Det är mest P1 jag lyssnar till och där finns många både intressanta och underhållande program. Där får jag också en hyggligt bra nyhetsbevakning, även om jag missar bilderna. Men, de bilder som teve presenterar är ofta intetsägande ändå och till och med litet god dag, yxskaft. Att visa en bild på en byggnad när man pratar om något, är ju bara en dålig ersättning i brist på innehåll. Det är billigt. Att leva kvalitativt och ha ett högt välbefinnande kräver att man är noggrann med sina prioriteringar. Alltför ofta går jag på slentrianmässigt och ibland mår jag helt enkelt inte så bra, jag kan vara trött eller nedstämd utan att veta varför och då hamnar jag gärna framför teven och låter den gå alldeles oavsett vad som visas. Men sådana dagar är det ganska få av, vilket är tur.


 

Hjärnspöken, 2008-10-09

Forskarna befinner sig bara i början av sin forskning om hjärna och medvetandet. Det kommer att ta många år innan man med stor sannolikhet känner till de flesta av de processer som sker i hjärna. Jag har en hypotes som handlar om mystika upplevelser.

Vårt medvetande fångar bara upp en bråkdel av det som försigår i hjärnan. Och för att vi ska kunna förstå det måste det kunna uttryckas inom språkets ramar. Med det menar jag klara beskrivningar som utgår från våra sinnen. Nu händer det emellertid att en del av de upplevelser som vi har är mystika och därför inte går att uttrycka på vanligt sätt genom språket så att vi kan förstå dem. Därför blir beskrivningarna i likhet med ”Det oändliga ljusets mörker” eller liknande.

Jag kan tänka mig att det förekommer oräkneliga neurologiska processer i hjärnan som aldrig tränger sig fram till medvetandet. När det ändå händer är det oftast mycket starka upplevelser som många anser vara övernaturliga, eller mystika.

Låt säga, som exempel, att någon har drabbats av astma som, utan att personen ifråga vet om det, beror på någon traumatisk händelse, kanske något som skedde långt tidigare än vid sjukdomens utbrott och därför inte automatiskt kopplas samman med denna. Låt oss också anta att den traumatiska händelsen bearbetas neurologiskt men utan att personen är medveten om det. Tänk nu att personen börjar träna tai ji, yoga eller något annat, eller att hon börjar vistas mycket i naturen, ja vad som helst som hon inte gjort tidigare men nu gör för att försöka bota sig själv från sin astma. Och, så en dag händer det, i ett avgörande skede, kanske i samband med någon speciell händelse, så får hon en mystik upplevelse och märker efter en tid att hon sakta blir bättre och kanske till och med botad från sin astma. Om så sker kommer hon sannolikt att uppleva det som en övernaturlig händelse, kanske som ett ingrepp från Gud eller något helgon, trots att det egentligen är en naturlig neurologisk process som skett i hennes omedvetna. Det skulle kunna uttryckas som att en viss blockering av hennes energi hade släppt, eller liknande.

Alltså, min hypotes är att det ständigt sker en mängd naturliga neurologiska processer i det omedvetna, som, när de då och då tränger sig fram i medvetandet, upplevs som något övernaturligt och obeskrivligt. Om min hypotes stämmer så skulle den förklara samtliga övernaturliga upplevelser och därmed undanröja behovet av det gudomliga undret.

 


Nyfiken på, 2008-10-05

Vad är jag då nyfiken på? Allt som är annorlunda och därför sticker ut från det vanliga. Inget märkvärdigt med det. Så gör vi nog alla. Men, jag tycker mig se för många människor som alltför snabbt avfärdar det annorlunda, jag till och med skräms av det i stället för att försöka förstå det, tyvärr. Idag, till exempel, när jag slog på radions P1, var det en intervju med någon person, jag vet inte vem det var, om han var författare eller kompositör, eller något annat, men han talade om sitt intresse för Emanuel Swedenborg, en annorlunda religiös vetenskapsman som levde på 1700-talet. Hans uppfattning, eller religiösa övertygelse, var, om jag fattade rätt, att bakom varje materiellt ting som vi uppfattade med våra sinnen, fanns en annan verklighet som vi bara kunde nå genom att finna nyckeln. Själv kommunicerade han med andar och skrev en del om det.

Det senaste året har jag då och då och allt oftare stött på namnet Swedeborg. I bokhandeln har hans böcker funnits och böcker om honom. Det gör att jag börjar bli alltmer nyfiken på hans tankar, även om jag inte har mycket till övers för dem. Men, det är ett fenomen som jag alltmer känner att jag vill undersöka. Så kan nyfikenheten styra mig i olika riktningar. Ett annat exempel, men något annorlunda, är de upptäckter jag kan göra under min vandring, eller livsresa. Jag läser för närvarande en sammanställning av svenska författare som går under rubriken "Gyllene Äpplen", svensk idéhistorisk läsebok. Där finner jag bland mycket annat en översättning av Heliga Birgittas Himmelska Uppenbarelser, gjord av Tryggve Lundén, 1958. Heliga Birgitta berättar om en syn hon haft, där en munk frågar ut Gud om en mängd saker han inte förstår och får svar. Där hittade jag en formulering, som jag tyckte var mycket intressant. Munken frågar varför han inte får yvas över sina rikedomar och får till svar bland annat: "Ty allt timligt gods bör vara gemensamt och lika för alla behövande; så bjuder kärleken". Detta är utan tvekan en socialistisk tanke. En av socialismens grundläggande tankar är ju: Av var och en efter dens förmåga och åt var och en efter dens behov. Jesus kärleksbud som socialistisk tanke. Eller kanske tvärtom: En socialistisk tanke som utgår från Jesus kärleksbud. Det finns ju också dem som hävdar att de första kristna levde i en socialistisk gemenskap. Och denna grundtanke finner man i en av Heliga Birgittas skrifter. Intressant, eller hur?

Detta är två exempel som jag under en dags vandring kan finna och reflektera över. Det finns många fler, naturligtvis. Men de kommer så småningom...  


Stigfinnaren, 2008-10-05

Jag är en stigfinnare med nyfikenhet som enda drivkraft. Mitt liv är lika mycket en inre som en yttre resa. Jag är inte på väg någonstans. Resan är mitt mål. I snart sextiotvå år har jag rest, utan att göra klart för mig vad det är jag håller på med. Resan har gjorts omedvetet. Det är först nu, när jag sent omsider blivit medveten om mitt resande, som jag på ett mera fullständigt, ja, fullödigt sätt, kan vara närvarande i min resa.

Jag har tagit mig namnet Stig Finnare för att påminna mig om vem jag är och vad jag gör. Jag menar att jag är den jag är för att jag gör det jag gör och jag gör det jag gör för jag är den jag är. Och sammanfattningen av detta ligger i mitt namn, Stig Finnare.

Jag har rest mycket i mitt liv, men jag har aldrig tagit vara på det på det sätt jag borde ha gjort. Det har varit semesterresor, arbetsresor och studieresor, men aldrig någon resa för resandets egen skull. Och alla mina tankar, som har farit förbi som landskapet utanför ett tåg i full fart, har jag heller aldrig betraktat som en del av ett resande. Jag vet naturligtvis inte vad det här innebär. Det är något jag måste utforska. Det viktiga är att jag nu ser på mitt liv som ett resande och det är oundvikligt att göra tillbakablickar på platser, vägar och vägskäl som dyker upp i minnet.

Förhållningssättet är avgörande. Det är annars lätt att gå vilse och hamna i någon återvändsgränd. Ett klart uttalat förhållningssätt, som upprepas, kan hålla mig på vägen. Konstigt nog har bilden av mig själv som stigfinnare funnits ganska länge. Men jag har gått vilse och det känns just nu som om jag äntligen kommit tillbaka upp på Vägen. Nu gäller det att hålla sig där. Ett sätt är givetvis att dokumentera resan. Nu brukar jag vara litet dålig på att hålla fokus och kontinuitet i det jag gör. Men jag hoppas kunna klara det från och med nu. En del skulle givetvis säga: Du måste bestämma dig för att göra det…och inte bara litet slött hoppas..! Men, jag känner mig alltför väl och kan inte lura mig in i något. Jag gör det jag kan göra…som alla människor, oavsett vad dom tror själva.

Att dokumentera min resa blir också ett sätt att reflektera över den. Det är självklart att det blir ett starkt begränsat urval av händelser, platser och möten. Allt har ju inte samma betydelse. Idag, till exempel, är det väl bara den korta stund som jag satte mig att meditera kring motivation och inspiration, som var viktig. Den, å andra sidan, ledde till dessa rader, som jag hoppas mycket på. Anledningen till att jag satte mig på min schäslong med benen i en ”halv” Lotusställning ”jag klarar inte det rätta sättet”, slöt ögonen och fokuserade på begreppen, var att jag i två dagar nu känt mig missbelåten och deprimerad över livets meningslöshet. Jag saknade riktning och var i stort behov av en sådan. Jag skapar ju min egen mening och det ger riktning åt mitt liv. Jag återfann då mig själv och det som jag mer eller mindre omedvetet hade förberett under mycket lång tid. Härifrån blir det, förhoppningsvis, en mera medveten resa. Det svåra är förmodligen att behålla min fokus på själva resan, på Vägen, och inte lockas in i något annat. Det är ju inte vilken resa som helst utan en upptäcktsresa. Därav namnet Stig Finnare, driven av nyfikenhet. Men, jag håller på med så många saker och det är lätt att de lockar bort mig. Därav ett uttalat förhållningssätt som närmar sig ett löfte, en fokus. För skapa sammanhang och mening av allt det jag upptäcker använder jag mig av stillsam reflexion. 

 


Tankar om den goda människan, 2008-09-12

Jag har i tidigare avsnitt låtit framskymta en del av den människosyn jag omfattar i mitt livsåskådningsprojekt. Det är nu dags att göra en mera samlad beskrivning.

Jag har under de dryga fyrtio åren av mitt liv då jag varit politiskt aktiv, åtskilliga gånger deltagit i utformandet av en människosyn. Den har genomgående utgått från axiomet: ”Människan är i grunden god.” Av det har sedan resonemanget lett vidare till att det är samhället, eller de ekonomiska och sociala förhållandena som, mer eller mindre, gjort henne ond. I början var det också min mening. Efter hand, emellertid, började jag bli alltmer tveksam. Min erfarenhet och mitt förnuft sa mig att tesen inte stämde. Jag känner heller inte till någon veteskaplig studie som entydigt pekar på att alla människor i alla tider är och har varit goda. Axiomets innebörd är, som jag förstår det, att ingen människa någonsin skulle ha kunnat begå onda handlingar. Men det strider all vår erfarenhet och självkännedom mot. Inte heller är alla människor födda onda, även om fler människor skulle vara benägna att ansluta sig till den tesen.

Det tycks finnas ”goda” och ”onda” människor som lever och har levt under samma eller liknande omständigheter. Hur kan det förklaras? Det finns också miljöer, som direkt styrs av människor som bör ha kunnat forma miljöer, som enbart är så kallat goda och som skulle göra att alla som finns där får utlopp för sin goda natur. Ändå lyckas man inte med det. Dessutom verkar det som om de flesta av mina vapendragare inte riktigt själva tror på tesen, även om de inte skulle medge det. I slutet av min politiska bana gjorde jag därför vissa försök att ifrågasätta den medfödda godheten hos människan. Men, eftersom den utgör själva grunden för hela den politiska ideologin, så var det ett omöjligt företag. Nu är jag dock befriad från sådan dogmatik och kan reflektera obehindrat.

I min människosyn är människorna varken goda eller onda. Det finns inga Goda och Onda krafter som kämpar mot varandra om världens herravälde. Gott och Ont är begrepp som skapats av människorna själva och de gäller inte i den övriga världen. När människan skapar sammanhang och mening i sitt liv blir det emellertid mycket användbart att placera in olika fenomen i fack, varav ett delas mellan ont och gott. På så sätt blir också begreppen förbundna med varandra, så att vi inte kan tänka gott utan att samtidigt tänka ont. Det blir en evig kamp mellan de båda, vilket nästan varje god berättelse handlar om. Men det är ren fiktion. Det som finns är nödvändighet och slump. Hur vi tolkar det som händer är upp till oss själva.

Jag menar att människans personlighet, hennes ”persona”, utvecklas i mötet mellan hennes DNA-program och den miljö hon befinner sig i. Drivkrafter (behov och begär) styr hennes handlingar i de olika situationer hon ställs inför. Det handlar i de flesta fall om att på ett eller annat sätt tillskansa sig fördelar som stärker hennes status och underlättar hennes möjligheter att överleva och fortplanta sig. Ibland gör hon det i samverkan inom sitt eget kollektiv och stärker därmed hela kollektivets möjligheter, ibland ensam, allt efter vad situationen tycks kräva. Hon kan således sägas vara ytterst situationsanpassad.  

Betyder det att hon också är en utpräglad egoist? Ja, men inte nödvändigtvis på det negativa sätt, som vi så ofta tolkar begreppet. Hon utför också handlingar som innebär något gott för andra människor, djur och natur, utan att i förväg kalkylera med att vinna egna fördelar, i varje fall inte medvetet. I många fall handlar hon av spontanitet, därför att hon instinktivt känner medkänsla för den hon hjälper, i andra fall av princip därför att hon allmänt anser att det är rätt att handla så och i ett tredje fall av ren proffessionalitet, exempelvis som vårdare av något slag. I dessa tre fall kan endast det spontana handlandet tolkas som om hon vore naturligt god. Men i så fall borde alla hennes spontana infall uttrycka hennes goda natur. Det är jag ytterst skeptisk till. Av egen erfarenhet, och efter vad jag tycker mig ha sett från andras handlingar, skulle jag nog vilja dra slutsatsen att spontana handlingar har en fifty-fifty-relation. Över tid slår de ut varandra. Det spontana sker slumpmässigt och kan utfalla åt vilket håll som helst. Dessutom beror definitionen av gott och ont på vem som gör den.

Det är möjligt att det går att fastställa någorlunda objektivt vad en god handling är, men då måste man ta hänsyn till vissa uppställda kriterier, allmänhetens mening och den tidsrymd under vilken handlingen verkar, alla mycket osäkra och föränderliga faktorer. Ändå måste vi för att skydda oss mot mänskliga relationers totala sammanbrott göra en sådan bedömning. Hela vårt rättssystem baseras på det.

Spektrat mellan ytterligheterna gott och ont är brett och människor är olika. Det finns sannolikt människor som vi allmänt bedömer som mer eller mindre goda såväl som det finns människor som vi allmänt bedömer som mer eller mindre onda. Någon generell, för alla gällande, karaktär tror jag inte vi, vid närmare studium, kan finna. Men, grunden för min nuvarande människosyn är att människan gör det hon kan göra; att det hon gör, görs av nödvändighet eller av slump. Av nödvändighet därför att hon styrs av sin persona, av slump därför att hon återkommande handlar spontant och impulsivt. Vi gör det möjliga av den situation vi befinner oss i.

 


 

Tankar om etik, 2008-07-27
Varje livsåskådning bör inkludera någon form av etiska överväganden. Här har jag dock ett dilemma. Avsikten med ett etiskt ställningstagande är att det ska vara vägledande för mitt sätt att handla (så kallad preskriptivism). Men, om jag saknar en fri vilja, det vill säga, inte kan göra medvetna val mellan olika handlingsalternativ, vad är det då för mening att ha etiska regler? Räddningen ur dilemmat är kanske det faktum att det dock tycks vara så att jag, även om det inte sker genom ett medvetet val, ändå har och följer vissa givna preferenser, som är inbyggda i min personlighet. Detta oavsett om de tillkommit genom yttre påverkan eller inre övertygelse, eller både och. Dessutom, under (den dynamiska) processen vari denna min livsåskådning vuxit fram, tvingar sig även sådana etiska preferenser fram.

Det är framförallt tre begrepp som har befästs i min tanke: Ödmjukhet, Respekt och Tolerans.
Ödmjukhet, därför att jag är medveten om min ringa betydelse för tillvarons fortgående och för den ringa kunskap och erfarenhet som jag bygger mitt liv på. Ödmjukhet också inför naturens krafter och de slumpmässiga händelser som plötsligt kan kasta om min tillvaro.

Respekt, därför att alla individer i naturen har lika värde, alla påverkar alla (mest lokalt) och det vore ologiskt att kräva andras respekt för mig om jag inte visar min respekt för dem. Inget enskilt ting existerar av nödvändighet. Varje ting har tillkommit av en slump. Det enda nödvändiga är att detta ting upphör att existera. Och det är det, som enligt min mening, ger tinget sitt värde. Härvid är alla ting lika värda eftersom samma förhållande gäller för dem. Det är också så att varje handling jag utför bildar förutsättningar för framtida händelser. Att handla med respekt för andra individer kan därför skapa förutsättning för nya handlingar av samma typ. Det är dock inte säkert att så sker, om det vet jag inget. Det enda jag kan säga är att sannolikheten för detta ökar med varje respektfull handling jag utför. Åtminstone är det min övertygelse.

Tolerans av samma skäl som för Ödmjukhet. Ur min synpunkt kan mitt handlande vara det enda rätta (intellektuellt alibi), men min kunskap och erfarenhet av andra kulturers synsätt på vad som är gott, rätt och skönt får mig dels att vara försiktig med att helt döma ut andras handlingar, dels att inse att etiken är relativ, vilket innebär att den måste ställas i förhållande till tradition, samhälle, kultur och individ. Det finns således ingenting som objektivt är mera rätt än något annat.

Subjektivt, för mig, är givetvis ett handlande som utgår från ödmjukhet, respekt och tolerans att föredra framför det motsatta. Jag tror också att om alla människor hade samma utgångspunkt så skulle vi leva i fred och säkerhet med varandra, vilket definitivt vore bättre än alternativet. Men, eftersom det är en utopi, så kan jag inte veta någonting om det. Jag får nöja mig med min egen övertygelse och så gott jag förmår och omständigheterna tillåter handla i linje därmed.


Tankar om Mystik, 2008-07-12
Som jag skrivit tidigare så är jag inte riktigt klar över det här med andlighet. Vad är skillnaden mellan andlighet och sinnlighet, egentligen? Allt vi har förmåga att uppfatta sker med våra sinnen. Även så kallade religiösa, eller mystika, upplevelser visar ju sig i form av bilder, röster mm. Men, kanske ligger det någonting bakom det som bara kan anas, känslan av något som är större än oss själva?

Inom filosofin kallas det för metafysik, det som kommer efter fysiken. Jag tycker det är en träffande beskrivning. Det som ligger bortom vår horisont. Och, hur jag än misstror allt religiöst och andligt, det är en del av att vara människa och det går inte att förneka att jag förminskar mig själv om jag inte omsluter ett metafysiskt tänkande i min livsåskådning. Men det måste vara rimligt och i överensstämmelse med fysiken. Jag vägrar att befatta mig med något som skulle strida mot vetenskapliga slutsatser och modeller.

Och, det som träder fram för mig är Intet. Så här tänker jag nu: Den dynamiska process som världen består av, skapar oro. Enda sättet att balansera denna oro, denna rastlöshet, detta ”darr” i universum, är att försätta sig i stillhet och tystnad. Då kan man få ro i sitt oroliga sinne. Endast Intet, tomheten, ”nothingness” kan balansera den dynamiska processen. Därför söker jag efter lugn och ro, tystnad och ensamhet för kontemplation. Ty, det viktigaste för mig är sinnesro.

Frånvaron av mening i tillvaron gör dess värde. Varje väsen i tillvaron är ett mirakel. Att människan inte inser det är en katastrof. Tillvarons tomhet är inte tragisk utan hoppfull. Vi existerar trots att oddsen för det är minimala, trots att det inte finns någon naturens nödvändighet bakom. Som jag ser det finns det fyra avgörande tillstånd: Intet – med sin rena potens, Varat, Livet och Självmedvetandet. Inom självmedvetandet finns det två tillstånd: det kollektiva självmedvetandet och det individuella. För att uppnå sinnesro, måste jag gå bakåt, förbi mitt ego (det individuella självmedvetandet), förbi det kollektiva sammanhanget, bortom livsångesten och materien för att omslutas av Intet. Då först får jag ro. Jag kallar det Yapuyo.   


Tankar om livet, 2008-06-07
I sin bok ”Stjärnor och äpplen som faller”, skriver Ulf Danielsson bland annat: ”Det stora och sammansatta är en konsekvens av delarna i blind samverkan. De fundamentala naturlagarna styr de enskilda atomerna och mirakulöst tycks det stora växa fram även om det ingenstans finns fastlagt i några ekvationer.” Även om Danielsson inte har avsett det, så förefaller det åtminstone mig som en bra beskrivning av en dynamisk process. Den gäller över hela universum, men framstår kanske allra tydligast inom livets ramar.

Där jag växte upp växte också en gammal ek. Den stod i ensam majestät ute på en åker. Den stod som på en ö av berg och buskar i det platta åkerhavet. Bonden hade låtit det stå kvar eftersom han ändå inte kunde använda marken utan mycket besvär med att spränga bort bergknallen och hugga ned eken. Jag tyckte mycket om eken och klättrade gärna upp i den. Där var jag ostörd och upphöjd och kunde ägna mig åt min favoritsysselsättning – att dagdrömma.

Eken är ett kärt minne och jag tänker ofta på den, på senare tid som ett utmärkt exempel på naturens komplexitet. Men också på dess sönderfall. Eken var gammal och ibland kunde stora, torra grenar falla till marken, som om den inte längre orkade bära dem. Det är också så att den i likhet med allt liv hade byggts upp genom solens sönderfall. Naturen kan alltså ibland gå i motsatt riktning och bygga upp stora sammansatta strukturer, men inte utan att bli skyldig till något annats sönderfall. Det är dynamiken i processen.

Jag fascineras också av den livskraft som finns runtomkring och inom oss. När jag ser en tussilago tränga upp genom den hårda asfalten (som egentligen bara är hård på ytan) kan jag inte låta bli att tänka på den urkraft som ligger bakom hela existensen. Den må vara blind, men den är utan tvekan stark. Därför är livets kamp för överlevnad så stark.

Det mest intressanta med livet tycker jag ändå är dess fundamentala kreativitet. Tänk att alla de livsformer som finns på jorden är resultatet av slumpmässiga händelser, mutationer som testats och befunnits livskraftiga och därför tillåtits att avla av sig. Det är som om livets motto vore: ”Går det så går det!” Darwins teori om det naturliga urvalet är inte ett antagande vilket som helst i den mening vi använder ordet teori i vår vardag. Det är en vetenskaplig teori som har undersökt, testats och bekräftats gång på gång sedan han lanserade den. Det finns väl ingen med en gnutta insikt om hur forskare går till väga som idag bestrider riktigheten i Darwins teori åtminstone dess grunddrag. Justeringar har givetvis gjorts, ingen har helt rätt från början, men i det stora hela är den minst sagt oantastlig. De som förnekar den gör det för att den bryter mot bibelns ord. De har emellertid inte själva ännu lyckats presentera några bevis för sin egen skapelseteori. Och jag skulle bli ytterst förvånad om de lyckades.


Tankar om värdeomdömen 2008-05-06
Jag hade först tänkt skriva om problemet med Gott & Ont, men hamnade snart i fenomenet om hur vi skapar våra värdeomdömen. Även det ser ut att vara resultatet av en dynamisk process inom ramen för vårt psyke. Jag utgår ifrån att värden är något som uteslutande skapas inom oss själva av våra hjärnor. Jag kan inte finna några argument för att någon abstrakt ”Världsmoral” skulle ha något redan givet normsystem som vi har att följa. Jag kan emellertid inte påstå att exempelvis värden som gott & ont inte existerar i världen för det gör det i allra högsta grad, men inte som några yttre (andliga) krafter utan som del av en nödvändig process inom oss själva. Sannolikt är det något av allt det som skiljer ut oss från andra djur. Jag menar att den värdeskapande processen är nödvändig eftersom den hjälper oss att välja handlingsväg.

Det finns en mängd olika värden som den här processen tar hand om. Sådana är till exempel rätt & fel, klokt & dumt, gott & ont, positivt & negativt, fördel & nackdel, tur & otur, Möjlighet & hinder, m fl. Vi omges av en oändlig mängd energifält som alla skickar signaler till vår hjärna. Dessa omvandlar hjärnan till syn, hörsel, lukt, smak och känsel. Av detta tolkar hjärnan in ett sammanhang och en mening, den skapar ett mönster, värderar allt och visar på alternativa handlingssätt. För att klara det sistnämnda tar den minnet och vår förmåga till förutseende i bruk. Därefter väljer den väg. Nu vore det ju trevligt om den också vägde olika förnuftiga argument mot varandra innan den valde väg och det är möjligt att den gör det. Vi är dock inte medvetna om det. Vägvalet görs nämligen i vårt omedvetna. Medvetandet får därefter reda på vilket val vi gjort. Detta är tur eftersom vi annars lätt skulle bli handlingsförlamade. Vår hjärna tar tusentals beslut varje dag och vår överlevnad beror på att vi klarar av det. Då kan inte vårt medvetande tillåtas störa processen. Vi är alltså väl medvetna om en del av de val vi gör, men vi gör dem inte medvetet. Därmed kan man ifrågasätta om det är rätt att kalla det för egentliga val, men det är delvis en annan filosofisk fråga. När vi sedan förklarar och försvarar våra val, producerar hjärnan olika förnuftiga, så kallade ”intellektuella alibin”.

Hur kan vi välja mellan gott & ont? Hur vet vi vad som är gott & ont? Det är möjligt att vi har någon form av moralisk känsla med oss som arv, men jag tror det mesta tyder på att det är kulturellt betingat. Vad som är gott & ont skiljer sig ganska radikalt från en kultur till en annan. Det hör vi talas om nästa varje dag, bland annat när det gäller exempelvis mänskliga rättigheter, kvinnors frihet, handikappades rättigheter, barns rättigheter, osv. Det finns en lång rad exempel på hur värdeomdömen bryts mot varandra inom politik, religion, region, osv. Den etik, som vi ofta betraktar som självklar, är det endast inom den egna kulturen. Andra kulturer lever med andra etiska regler än vi. Kampen mellan öst och väst är delvis en kamp om etiken.

Det kan möjligen sägas att ondskan, liksom godheten, finns inom oss. Så hävdar de flesta religioner. Och visst har jag känt mig riktig ond ibland på samma sätt som jag (mer ofta) har känt mig god. Men det beror nog mera på att jag ser mitt handlande i min kulturella spegel och vet att jag gör något gott eller ont. Det skulle förmodligen vara svårt att känna sig ond om man samtidigt utför en god handlig, sett i ett kulturellt sammanhang. Jag tror tvärtom att det är när man utför en god handling som man fylls av godhet. Möjligen är det ett integrerat system som verkar åt båda hållen. Därför har jag svårt att acceptera någon i människorna immanent ondska, eller godhet. Men, jag kan ha fel.    


Tankar om estetik 2008-06-01
Med estetik avser jag den dynamiska processens uttryck.

Världen består av energi. Energi är form och rörelse. Men varje form, varje rörelse har ett uttryck. Det ligger immanent i varje fenomen. Därmed är estetiken immanent i Världen. Vi uppfattar en del av denna värld med våra sinnen. Därmed sagt att energins uttryck också består av många element, som vi inte har förmåga att uppfatta. Evolutionen har gett oss det som vi har behövt för att kunna överleva och fortplantas. Andra varelser ser världen på ett annorlunda sätt. Men allt är estetik inbyggd i energins former och rörelser.

Den uppdelning i vackert och fult som vi gör, har sannolikt en funktion för överlevnad och fortplantning. Det är en i allra högsta grad subjektiv upplevelse som är inbyggd i oss. Det som luktar illa undviker vi, liksom det som är för kallt eller för varmt, för skarpt eller för hårt, som smakar dåligt, eller ser dåligt ut. Vi hör vackra eller illavarslande ljud, harmoniska eller upprörande, efter vad vi lärt oss att undvika eller ta till vara. Kanske är en del lärdomar också genetiskt betingade. Men för världen som helhet är skönheten oväsentlig, estetiken nödvändig.

Estetik brukar handla om konst. Jag har under mitt liv varit intresserad av musik, företrädesvis jazz, filosofi, idéhistoria, fysik mm. Men också boxning, fotboll, olika kampsporter, tai ji och alltid fascinerats av yrkesskicklighet oavsett inom vilket område. Jag älskar att lyssna på människor som berättar om något dom verkligen har ingående kunskap om. Jag tycker dessutom om konst men är långt ifrån någon kännare. De flesta tavlor jag har köpt (tack till konstklubben!), står för närvarande magasinerade i ett förråd. Jag har inget utrymme för dem, tyvärr.

Estetiken är en levande del av mitt liv. Jag ser estetikens skönhet i en skicklig dribbling, de mjuka, disciplinerade rörelserna hos en tai ji-utövare och det dramatiska uttrycket i ett konstverk och jag njuter. Estetiken handlar tydligen inte bara om varningar utan också om njutning. Förmodligen är just njutningen en bekräftelse av oss själva och en markering att ”nu är det gott, nu är det värt att leva.”

Men inte bara det, formen och rörelsens uttryck kan också väcka vår nyfikenhet, ge oss inspiration och göra oss kreativa. Konstens idé är i första hand det kreativa skapandet. Att den också kan vara disciplinerande, lärorik och inspiratorisk förminskar inte utan snarare ökar betydelsen av det. Det kreativa skapandet sker inifrån, det är fritt samtidigt som det följer vissa lagar och har inget syfte.


Tankar om essens 2008-05-30
Här är jag åter ute på ytterst svag is. Jag tänker på ordspråket ”Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta”. Jag önskar jag kunde vara klarare på den här punkten, men i alla fall.

Med essens menas i en filosofisk betydelse någontings väsen, det som inte kan saknas utan att föremålet upphör att vara det som det är. Kanske kan man säga att det är det som är själva grunden för existensen av någonting. Men det handlar inte om egenskaper hos föremålet utan om betingelserna för föremålets vara. Som ni förstår är det inte precis enkelt att förklara eller att förstå. Men, när jag hävdar min grundläggande tes att frånvaron av avsikt och orsak är den dynamiska processens essens och estetik, så menar jag att världen inte vore en dynamisk process (eg. en helhet av ett oändligt antal dynamiska processer) om den hade en orsak eller/och en avsikt. Då vore den något annat än det den är. Dynamisk är den, menar jag, just därför att de händelser som sker inte är förprogrammerade eller planerade för att uppnå någonting, men de sker ändå. Process är det för att den har en bestämd början och ett lika bestämt slut, oavsett vad som händer däremellan. Såtillvida är den deterministisk. Också människans essens är frånvaron av avsikt eller orsak. Det måste det vara eftersom hon är en dynamisk process och en del av världen. I den här meningen utgör essensen således inte någon framtidsbestämning, som till exempel att ekfröets essens är att bli en ek. Istället är det mera som en ursprungsbestämning, eller världens inneboende natur.

Vad jag menar är att den dynamiska processen (världen) saknar orsak. Den har tillkommit av en slump. Den är likaledes i avsaknad av syfte, mening eller avsikt. Det finns ingen plan för den. Inte desto mindre är den deterministisk (ödesbestämd). Den dynamiska processen består istället av slumpartade händelser och händelsekedjor (de senare avläser och tolkar vi i form av orsak-verkanförhållanden) sammanhållna av lagarna. Och jag menar att detta är den dynamiska processens väsen. Jag menar inte att dessa är egenskaper hos den dynamiska processen utan själva dess kärna. Egenskaper är utbytbara, man kan förlora en egenskap och lägga till en annan utan att den dynamiska processen bryter samman. Den kanske ändrar karaktär, men den finns där. Dess väsen, emellertid, kan man inte ändra på utan att den bryter samman och försvinner. Ta bort vissa resonemang ur min världsbild och ersätt dem med några andra. Det är fortfarande en världsbild om än något förändrad. Det sker hela tiden. Men ta bort idén om den dynamiska processen och hela min världsbild rasar samman.

Hos mig, som varande en dynamisk process, är DNA en så kallad väsensegenskap. Den har sitt ursprung ur mitt väsen, men är inte mitt väsen. Däremot är DNA-programmet, som exempel, grunden för våra egenskaper. Det skapades ju i samband med befruktningen. På samma sätt som naturlagarna skapades vid världens begynnelse och är grunden för världens egenskaper, är DNA grunden för varje levande individs egenskaper.

Världen kom till slumpmässigt ur Intet och dess egenskaper föddes ur den händelsen. Så gjorde även människan och så även jag. Jag är en dynamisk process av högst tillfällig art, som saknar både avsikt och orsak, men likväl ett bestämt slut. Det finns ingen plan vare sig för världen eller för mig. Och det är världens och därmed även min egen essens.


Tankar om tro, 2008-05-25
Med begreppet tro avser jag ”stark övertygelse”, som inkluderar religiös tro men inte nödvändigtvis behöver innehålla det.

Det finns undersökningar som pekar på att människor med en stark tro på något övernaturligt, Gud, en yttersta princip, mm, blir äldre än andra. Att tro på någonting är att skapa ett sammanhang och ge sitt liv en mening. Det behöver nog inte alltid vara en religiös tro, men det är kanske vanligast en sådan. Det som förenar oss som människor är att vi tror på vår egen världsbild. Och för de flesta människor i världen inkluderar det även en stark religiös tro.

Tro är väl, eller kan, knappast vara något vi bara hittar på för att vi så gärna vill ha en fast tro, oavsett vilken. Tron, den starka övertygelsen, måste sannolikt komma ”inifrån” och upplevas som självklar. Har jag en sådan stark övertygelse, förutom det enda självklara, att jag kommer att dö?

Jo, och det är den jag nu ger uttryck för, att jag ser världen som en dynamisk process och att frånvaron av avsikt och orsak är dess essens och estetik. Jag har svårt att tro på något övernaturligt överhuvudtaget. Jag ser inte några gudar och heller inget liv efter detta.

Men min tro på en dynamisk process innebär samtidigt att min världsbild är i ständig förändring. Det gör att jag lika ständigt undersöker den och utsätter den för prövningar. Min uppfattning om tillvaron utgår från mina upplevelser, det är den mycket bristfälliga information som hjärnan gör sina val utifrån. Att skilja mellan det man upplever vara sant eller falskt tycks mest handla om huruvida ett påstående kan integreras i det man känner till sedan tidigare, det vill säga passar in i ens världsbild, eller det skapade sammanhang (mönster) man lever med. Därför kunde man på medeltiden föra in andar och spöken, häxor och trollkarlar i religionen. Motsättningar, som till exempel Darwins teori om det naturliga urvalet, måste ovillkorligen kastas överbord, såvida de inte, även om de kullkastar mycket av det som man trott tidigare, är så obestridliga att de inte går att bortse från. I sådana fall sker ett så kallat paradigmskifte, vilket innebär att man plötsligt ser världen på ett annorlunda sätt än tidigare.

Jag tror mer på vetenskapliga modeller som bygger på den vetenskapliga metoden, än på enskilda människors religiösa upplevelser oavsett hur starka dessa är. Men jag reserverar mig inför det faktum att jag själv ännu inte har haft någon sådan. Det är möjligt att exempelvis en ”nära döden upplevelse” skulle komma att ändra min uppfattning på den punkten, men jag är inte säker. Rationaliteten skulle sannolikt omedelbart konstatera att jag faktiskt bara var nära döden, inte död.

Med risk att uppfattas som en ytlig materialist, vilket av någon anledning fortfarande ses som något negativt, trots att de flesta människor i vårt samhälle tycks vara det i sitt praktiska leverne, så undrar jag om inte de som söker efter en djupare mening, ett djupare allvar eller en djupare insikt om tillvaron, riskerar att hamna i ett bottenlöst mörker, ett Intet. Det är i så fall en mycket riktig och naturlig reaktion, ty just tomheten är tillvarons essens. Vad de upplever då är ingenting annat än sanningen om tillvaron. Den världsbild vi byggt upp är inte mer än en, förhoppningsvis, vacker slöja som döljer tomheten. Men, det gör den inte mindre verklig. Och det faktum att människan klarat att överleva och anpassa sig till den här världen bevisar väl att det varit lyckosamt att våra hjärnor haft förmåga att se det mönster som visat sig på verklighetens slöja, eller vår världsbild.

Livet synes mig i allra högsta grad vara just ytligt. Våra små vardagsproblem är det som vi kallar livet, även om det låter futtigt, sett ur ett andligt (vad nu det är!) perspektiv. Det är ju i praktiken som världen existerar inte i andligheten. Och svaren på våra frågor ligger nog inte i de metafysiska frågorna utan i den praktiska verkligheten. Jag menar att det bästa vi kan göra är att försöka njuta av livet och inte oroa oss alltför mycket, särskilt inte över döden. När den kommer så kan vi inte längre uppleva den. Där döden är, är inte jag och där jag är, är inte döden. Livet och allt i tillvaron har, menar jag, sitt värde just på grund av den tomhet som omgärdar det. Frånvaron av mening gör det i allra högsta grad värdefullt – och vackert. På samma sätt som vi ibland kan glädjas över någon vacker men onödig pryl, kan vi glädja oss åt våra liv, utan fruktan för hur och när det slutar.

 

 


 

Tankar om den fria viljan - 2008-05-22

Med en fri vilja menar jag en vilja som förmår göra medvetna val mellan olika kända alternativ.

Min uppfattning att världen är en dynamisk process leder till att också mitt liv är en sådan. Det är deterministiskt såtillvida att jag inte undkommer döden. Oavsett vad jag gör så är döden slutet. Vad som händer mellan födelse och död spelar ingen roll. Döden är ingenting som planerats av någon gudomlighet eller liknande. Den är del i ett naturligt skeende som regleras av naturens lagar. Denna frånvaro av avsikt eller orsak ger grunden till min frihet. Men, friheten är beroende av att jag kan göra aktiva och medvetna val, annars kan det knappast kallas frihet.

När jag gick i pension, sa jag till mig själv: ”Nu ska jag bara göra saker för att det är roligt!” Efter ett år av total frihet har jag kommit till insikt om att det inte räcker. Viktigare är att det är meningsfullt. Och kanske; det för mig meningsfulla är också det roliga, det intressanta, det spännande. Dessvärre ställer det större krav på mitt handlande. Därför borde jag nog ha ägnat mer tid åt att fundera över vad som verkligen var viktigt i mitt liv, och vad jag skulle ha gjort för att vårda det.

Men, det ställer också krav på att jag verkligen har några alternativ, att jag kan välja och att den fria viljan finns. Det verkar som om allt fler forskare och filosofer börjar misstänka att så inte är fallet. I varje fall gör vi inte våra val medvetet. Vi är däremot väl medvetna om de val vi gör, vilket på sitt sätt gör oss ansvariga för dem. När vi tvingas förklara varför vi utförde de handlingar vi gjorde skapar hjärnan ett så kallat ”intellektuellt alibi”, som rättfärdigar handlingen. Men det är en konstruktion. Vår vilja är, som allt annat, underställd naturens lagar och i allra högsta grad något ”kroppsligt”.  Någon ”fri ande” finns det inga skäl att tro på, så vitt jag vet.

Å andra sidan; det kanske inte spelar någon roll om jag verkligen kan välja eller inte, så länge jag själv upplever att jag kan det?  Konsekvensen av mitt resonemang blir emellertid paradoxal. Det betyder nämligen att jag upplever att det finns en mening fast det inte finns någon och att jag upplever att jag har en fri vilja fast jag inte har någon. Tala om bländverk! Jag måste lita till mina egna upplevelser och vara trygg i dem, även om jag vet att de är falska (vilket ok att bära!). Alternativet är en total skepticism som kan utmynna i ren cynism, vilket försämrar mina odds att må bra och kanske överleva någon längre tid. I det kalla universum råder Nihilismen…

Men, om vi frångår den definition jag inledde med och glider något i betydelsen, så skulle vi kanske kunna begränsa den fria viljan till ”omedveten om och opåverkad av någon annans vilja”. Med andra ord, även om jag gör mitt val omedvetet, så är det ändå jag som gör valet, men jag gör det i frihet utan att tvingas till det av någon annan person. I den meningen kan jag möjligen säga att jag väljer fritt vad jag vill göra. Återstår bara att försöka bevisa att jag verkligen kan vara opåverkad av en annan person när jag gör valet. Kanske måste vi göra ytterligare en begränsning som medger en svag indirekt påverkan. Men, då har vi redan begränsat friheten så långt att det knappast längre är möjligt att tala om någon.     

 


 

Tankar om Mening - 2008-05-19

Med begreppet Mening avser jag framförallt avsikten och orsaken till att något sker. Även om vi som människor i tillvaron läser in både orsaker, avsikter, syften och strategier, så tvingas vi nog till sist acceptera tanken på att det endast beror på att vi har blivit evolutionärt rustade för det. Att det har varit en vinnande strategi i evolutionen, tror jag dock vi kan vara överens om.

Så länge det inte finns några vetenskapliga bevis, eller teorier, som pekar på att det finns någon högre mening med Tillvaron, så kommer jag att fortsätta vara skeptisk på den punkten. För dem som menar att det måste finnas en Högre Mening (Syfte, Princip, Kraft), handlar det för många om någon slags religiös övertygelse. Men en del människor, som trots allt ändå inte vill avfärda tanken på Mening är inte särskilt troende. Jag kan hysa en viss sympati med dem alla, ty det kan vara svårt att se stora sammanhang, som Tillvaron, utan att tro på en mening. Vi har, enligt Antonovsky, svårt att leva utan sammanhang och mening i vårt liv. Själv finner jag emellertid inga skäl att tro att min existens eller det jag gör har någon mening, i varje fall inte i någon Mening som ligger utanför mig själv.

Vi är vad man skulle kunna kalla ”Mönsterdjur”. Våra hjärnor skapar mönster av det som våra sinnen uppfattar. Tänk dig att det du ser som enskilda ting egentligen är rena energifält. När dessa utsöndrar ljud, ljus, doft och smakvågor och vi dessutom kan känna deras motstånd när vi (tror att vi) rör dem, så formar hjärnan om dessa vågor/signaler till olika mönster som gör det möjligt för oss att föreställa oss något. Av alla dessa energifält skapar vi själva den värld som vi har runt oss. Energifälten (jag är själv ett sådant) har inte något syfte med sin existens och inte heller någon yttersta orsak. De är bara resultatet av den dynamiska process som startades med The Big Bang. Så mycket fantastiskare att världen nu genom människan kan se sig själv!  

När jag skriver om Världen, så är det alltså mera ett uttryck för allt som existerar (alla de enskilda energifälten) inte nödvändigtvis något som är en fysisk Helhet, utan mera helheten som summa av allt individuellt. Om teorin med supersträngar håller, så är Världen (eller universum) den ”Container” som dessa finns i. Det finns således ingen Helhet som i sig har någon Mening, men möjligen och bara, ett oändligt antal individer som var för sig och för sin egen del skapar en mening av det sammanhang de befinner sig i.

Jag upplever visserligen att det jag gör är meningsfullt och det är nog i sanningens namn så att upplevelsen av meningsfullhet i själva verket är avgörande för hur jag handlar. Jag har svårt att göra något som jag upplever som meningslöst, till exempel som att delta i sällskapsspel. Det upplever andra kanske som meningsfullt, men de upplever nog å andra sidan inte mitt ständiga sökande efter svar som inte går att få, som särskilt meningsfullt. Min hjärna skapar mening av det jag gör om det sker i ett för mig väsentligt sammanhang. Men det betyder inte att det finns någon mening i betydelsen Mening. På de eviga frågorna om vilka vi är och varför vi är här, är som jag förstår svaret: ”Vi är resultatet av en evolution utan någon särskild plan.” Jag inser, fast det är svårt, att frågorna egentligen är meningslösa. I varje fall om man tror att man ska kunna hitta ett någorlunda bevisbart svar på dem. De har dock ett annat värde genom att de sätter igång en filosofisk tankekedja som kan leda fram till bättre förståelse både av en själv och av tillvaron.

Så vem är då jag? Vad betyder egentligen det faktum att tillvaron saknar mening? Det betyder ingenting. Jag är den jag är, eller kanske mera rätt, produkten av den process där mitt DNA-program möter verkligheten. Varför gör jag det jag gör? Därför att jag är den jag är. I den situation jag befinner mig i agerar jag med de förutsättningar jag bär med mig. Men inte som en maskin utan mera som en dynamisk organism med slumpmässiga inslag. Min upplevelse av sammanhang och mening är bara en konstruktion i och av min hjärna för att jag ska klara mig bättre i min omgivning. Den enda slutsats jag kan dra av det är att jag gör det jag gör för att jag är den jag är, och jag är den jag är för att jag gör det jag gör. Med andra ord, jag säger till mig själv, nåväl, eftersom jag upplever det här som meningsfullt och det sker i ett för mig viktigt sammanhang, så är det helt okej att jag gör det. Det må inte ingå som en del i en högre mening, men för mig är det meningsfullt just nu. Dessutom, om det fanns någon högre Mening med allt, så vore mitt eget individuella liv i sin tur utan mening, ty, inget jag gjorde kunde göras utan att följa den högre meningen. Och, även om jag är tveksam till en fri vilja med medvetna val, så skulle jag inte kunna säga till mig själv att jag skapar min egen mening med det liv jag lever, vilket vore tråkigt.

I stället för att ställa den abstrakta, metafysiska frågan om en högre mening, ställer jag frågan vad som för mig är meningsfullt att göra just nu och i vilket sammanhang jag anser det vara meningsfullt. Endast så kan jag hantera saken. Just nu, till exempel, upplever jag det som meningsfullt att reda ut det här spörsmålet för mig själv, även om klockan är halv ett på natten. Att jag så bestämt understryker att det handlar om nuet, beror på att jag upplever det långsiktiga, eller kortsiktiga, perspektivet just nu.


Tankar om världsbilden - 2008-05-12

Här lurar ett antal fällor och en stor osäkerhet på många håll. I grunden försöker jag hålla mig informerad om hur fysikerna ser på världen. Jag vill på inget sätt göra gällande att jag förstår vad det är de beskriver. Det gör nog bara den som själv forskar inom samma område. Ändå, jag baserar min världsbild på det jag uppfattar som den rådande vetenskapliga modellen för världen. Oavsett om min bild bygger på en rad missuppfattningar och rena felaktigheter, så är den för mig tillfredsställande som bakgrund till hur jag uppfattar världen.

Den grund jag vilar på är uppfattningen att ingen energi någonsin går förlorad. Det betyder att det finns en slags ”Kosmisk balans” i Tillvaron. Det bekräftas, anser jag, också i uppfattningen att summan av allt i universum måste bli noll. Emellertid verkar det vara så, och det är svårt att förstå, att materien, genom någon slags fluktuation – en darrning – som uppstod i tomrummet, ”lånat” sin existens från framtiden. Någon gång kommer nämligen icke-materien att hinna upp materien och när det sker förintas de båda. Då har ”återbetalningen” skett. Fram till dess kommer all energi att sönderfalla i värmeenergi. Universum dör i den så kallade ”Värmedöden”. I så måtto är vårt öde bestämt. Vår existens är, i det perspektivet, knappt en blinkning i universums historia. Med andra ord, vi är en obetydlig händelse i den Dynamiska Process som universum genomgår. Det är också så jag ser på världen; Världen är en dynamisk process utan vare sig avsikt eller orsak. Frånvaron av avsikt och orsak är tillvarons essens och estetik

Problemet med materiens ”lån” innebär att det dynamiska systemet är i en slags obalans. Själva rörelsen i universum kommer från den obalansen. Annars blir det svårt att förklara varför förändringar sker. Balans är ju ett annat ord för orörlighet. Man kan med andra ord aldrig egentligen tala om ”Naturens balans” eller ”Naturligt kretslopp”. Inget är naturligt med det. Och balans är heller inget vi kan uppnå, mer än tillfälligt, eftersom allt förändras. Lycka och harmoni kan därför aldrig bli något annat än ett tillfälligt kroppsligt/mentalt tillstånd.

Ändå finns det skäl att fara fram varsamt med våra handlingar under den korta tid vi lever. Varje händelse inom detta dynamiska system, påverkar allt annat, mest lokalt, men i sin förlängning kanske också totalt. En god handling kan därmed leda till ytterligare goda handlingar, men det är inte säkert. Processen är alldeles för komplex för att vi ska kunna överblicka alla konsekvenser av vårt handlande. Jag vill emellertid (Den Goda Viljan) utgå från att en god handling lättare leder till goda handlingar än en ond.

Inom kaosteorin brukar det tas ett exempel som lyder: ”En fjärils fladdrande vingar i Peking kan förorsaka en storm i New York.” Själv tvivlar jag på det. Man tycks då glömma att det samtidigt finns flera miljoner fjärilar som fladdrar med sina vingar och att de bör ta ut varandra i så kallade interferensmönster. Det är där jag menar att påverkan i de flesta fall är lokala och på större avstånd störs ut av andra händelser. Emellertid, vad som är lokalt är svårt att bestämma. De flesta processer som pågår är öppna, det vill säga det finns ingen egentlig gräns för händelsernas påverkan. Mina handlingar kan därför få större konsekvenser än jag vanligen tror.

Naturligtvis finns inom ramen för varje dynamisk process utrymme för slumpen. Själv handlar jag inte så sällan av ren impuls. Men slumpen kan bara röra sig fritt inom ramen för naturlagarna. Slumpen är med andra ord begränsad. Allt är inte fritt, men mycket. Att vi kan förutse skeenden beror sannolikt på att – av alla de alternativ som öppnas genom en händelse – några framstår som mer sannolika än andra, eller att det finns händelsekedjor som kan vara förutsägbara – med reservation för att någon plötslig händelse förändrar allt. Vi har också i flera fall försökt förebygga effekten av sådana plötsliga händelser för att vi ska känna oss trygga. Här vill jag dock påminna om Murphys lag: ”Allt som kan gå åt helvete kommer förr eller senare att göra det.” Vi är utsatta för slumpens oförutsägbarhet.


Mitt sociala nätverk. 2008-02-29

Jag fick ett brev från min brorsdotter i London. Det gjorde mig glad, men samtidigt fundersam. Bland annat innehöll brevet en inbjudan att delta i ett kedjebrevsystem där man skulle köpa och få ett antal pocketböcker. Man har här använt ett ursprungligt lurendrejerisystem till något gott, vilket visar att det inte är systemet i sig som är dåligt eller bra, utan syftet. Jag skulle nu köpa en bok och skicka den till henne, samtidigt som jag skulle kontakta sex av mina vänner och be dem ingå i kedjebreven. På så sätt skulle jag i sinom tid få 36 böcker att läsa för priset av en inköpt bok. Det är alldeles utmärkt i en tid då regeringen drar undan stödet för En bok för alla.

Det finns bara en hake. Min vänkrets är för begränsad. Om jag bortser från "La Familia" så har jag bara en person som jag vill kalla för vän och jag tror knappast att han vill delta i det här. Han är ingen stor bokläsare, även om han läser en del. Jag har utöver det ett antal nära bekanta, som jag kan vända mig till om jag behöver någon hjälp, men de är inte så nära att jag vågar skicka dem ett kedjebrev.

Det kan tyckas som om jag har ett mycket litet socialt nätverk. Ja, en del människor skulle nog tycka att det är tragiskt och kanske litet farligt. Jag tror mig veta att det finns undersökningar som visar att de människor som har ett stort socialt nätverk lever längre än de med ett mycket litet nätverk. Som jag. Men, jag har aldrig varit i ett särskilt stort behov av många vänner runt omkring mig. Snarare har det varit det motsatta, jag tycker det blir för stökigt och för upptaget med många vänner att hålla reda på. Min storfamilj är ganska stor och jag klarar knappast att hålla någon vidare regelbunden kontakt med dem. Hur skulle jag kunna stå ut med att odla ett ännu större kontaktnät? Det känns omöjligt. Tvärtom känner jag större behov av att odla min relativa ensamhet. Jag trivs nämligen utmärkt med mig själv och tycker om att umgås med mina egna tankar. Det räcker så gott att umgås med de böcker jag har. Där finns åtskilligt med stora tankar som ger mig utmärkt stoff till egna. Dessutom tränger sig nyheter från omvärlden in genom media i olika former. Jag kan därför bara beklaga att jag tyvärr inte kan delta i kedjebrevssystemet. Dessutom vill jag gärna välja mina böcker själv.


Konsten att njuta av livet. 2008-02-11

Det kan ibland vara förenat med en del svårigheter att försöka hänge sig åt vissa njutningar. Det blir inte alltid som man vill. Häromdagen, till exempel, hade jag bestämt mig för att avsluta middagen med att avnjuta en god cognac tillsammans med en likaledes god cigarr. Jag hade kommit över några cubanska cigarrer och såg förväntansfullt fram emot att puffa litet. Jag puffar bara, eftersom jag inte är någon rökare och inte heller tänker bli någon. Halsbloss är därför helt uteslutet för min del. Men jag tycker om lukten av cigarrök och känslan av lyx när jag puffar på en cigarr är skön. Det händer inte ofta, kanske fyra - fem gånger om året.

Nåväl, de här cigarrerna var helt annorlunda än de jag tidigare rökt. För det första räckte det inte med att göra ett litet hål i munsidan på cigarren. Den var så tätt rullad, att jag förgäves fick någon ordentlig fyr på det sättet. Jag fick knipsa av hela ändan, då gick det bättre. Plötsligt, efter att ha rökt ungefär tre centimeter på cigarren, kända jag hur allt gick runt i skallen. Jag blev ordentligt snurrig. Och det var inte cognacen, ty jag hade bara smuttat några gånger på den. Det tog någon minut, sedan var jag tvungen att rusa ut til toaletten, och där kom hela middagen upp. Illa, riktigt illa. Mitt i alltihop tänkte jag ironiskt: "Jo, du var allt en god livsnjutare!"

En gång tidigare har det snurrat ordentligt för mig när jag har rökt cigarr. Då var jag bara barnet och visste inte vad jag jag hade gett mig in på. Dessutom fick jag god hjälp från mina äldre bröder. Vi stod alla tre i en trång telefonkiosk, det var på den tiden sådana fanns och långt före mobilens genombrott. De bjöd mig på cigarr. Jag rökte och det tog inte lång stund förrän hela telefonkiosken förvandlades till en karusell och jag fick svårt att fokusera blicken. Jag såg inte var mina bröder var och efter några sekunder fick jag rusa in i ett par närstående buskar och häva ur mig vad som fanns att tömma.

Jag har aldrig varit rökare. Det har mina syskon varit. Mina äldre bröder hävdar bestämt att det var de som hade gjort mig rökfri, genom episoden i telefonkiosken. Så var det nog inte. Jag har rökt vid åtskilliga tillfällen efter det. En gång ganska mycket. Det var en midsommar då jag tältade ute vid kusten, tillsammans med ett antal goda vänner. Då var det till och med så att jag kände ett sug efter röka, när jag slutade. Nej, jag tror nog att den största anledningen till att jag aldrig började röka var att ingen av mina kompisar gjorde det. Jag hamnade i ett rökfritt gäng, helt enkelt. Några av oss spelade fotboll och det gick inte ihop med rökning, även om flera av mina lagkamrater smygrökte. Det lärde mig vilken betydelse det har att hamna i ett bra gäng, när man är i den där känsliga åldern att man vill tillhöra och är livrädd för att utestängas. Jag ser det som en slump, även om det ofta hävdas att man väljer vilket gäng man vill tillhöra. Det handlar nog mest om vilka gäng som för tillfället är tillgängliga och som kan erbjuda en plats.

Nåväl, jag tänker fortsätta njuta så gott det går av livet. Men jag undviker nog cubanska cigarrer i fortsättningen, åtminstone dem som kallas Robusta.


Vårt ansvar för klimatet. 2008-01-19

För några år sedan satt jag en hösteftermiddag vid vårt hyrda skogstorp och lät tankarna gå. Det var stilla och tyst. Fåglarnas kvällssång skulle inte starta än på ett par timmar. Det var varmt i eftermiddagssolen, skuggorna började bli långa och löven hade börjat falla från björkarnas trädtoppar. Då kom det plötsligt en tanke, som berörde mig kraftigt och jag blev melankolisk, fick litet ont i magen och kände tröttheten komma över mig. "Jorden håller på att dö"! Det var flera år innan klimatfrågan dök upp på dagordningen. Miljöfrågorna var naturligtvis livligt debatterade men de rörde än så länge relativt lokala problem. Jag försökte ruska av mig tankarna utan att lyckas. Jag vet inte om jag kan kalla det för en insikt eftersom den inte baserades på några påtagliga vetenskapliga bevis, eller någon annan kunskap, men tanken fyllde mig med sådan "visshet" att jag då inte kände något som helst tvivel. Det var olustigt.

Egentligen har jag svårt att förstå och acceptera att vi har så stor påverkan på jordens klimat, som forskarna påstår. Visst, jag inser att vi skitar ned luften och att det kan ha en viss betydelse på marginalen, men att det är så avgörande är svårt att förstå. Ser man på jorden utifrån, så verkar den så enormt stor och vi människor så enormt små. Att vår verksamhet kan orsaka en global uppvärmning är för mig svårt att tro. Givetvis tycker jag att vi under alla omständigheter bör undvika att skita ned, oavsett hur stor vår påverkan är. Det är dålig stil helt enkelt, och vi vill inte ha skiten på vår egen gård, så varför ska andra ta emot den? Vad ligger det för moral i det? Särskilt som all den skit vi lämnar efter oss ska vara en del av våra barns och barnbarns miljöer. Ett riktigt miljöhandlag är naturligtvis eftersträvansvärt under alla förhållanden.

Jag har emellertid svårt att följa min egen insikt och åsikt i den här frågan. För det första vet jag inte riktigt vad som är skit och inte skit. Där tycker jag att myndigheterna ska se till så att vi inte producerar något som kan belasta naturen. Jag vet inte heller alltid vad jag ska göra av all skit och där tycker jag också att jag bör bli bättre upplyst. Jag tycker överhuvud taget att myndigheterna ska göra det lätt för mig att leva miljömässigt rätt. Men, jag förmodar att jag bara är lat. Jag vill, trots det, understryka att jag inte tror att vi får någon ordentlig hantering om det inte görs enkelt för oss.

I ett läge där klimatfrågan verkar vara helt avgörande för om människan ska överleva eller inte, tjafsar politikerna om hur många procent det ena eller andra landet ska minska sina koldioxidutsläpp med. Alla länder ska givetvis göra allt de kan för att komma till noll. Något annat är inte att tänka på. Man ska dessutom hjälpa varandra så gott det går att komma ned till noll. EU-länderna har till exempel kommit överens om att minska utsläppen med 20 procent till 2020. Så långt är allt bra. Men, nu när det gäller att fastställa hur mycket varje land måste minska utsläppen med, försöker de alla att undkomma. Ynkedom!

Nåväl, jag kanske är för sträng mot politikerna. De står säkert inför flera stora dilemman. Ingen vill väl sätta sådan press på sina företag att de straffas ut från marknaden. Det visar hur viktigt det är med en styrning från de globala organisationerna, allra främst FN. Deras mandat att besluta i miljöfrågan måste stärkas betydligt och alla länder bör ställa upp på det. Kan vi överleva utan det?

 


 

Existensens essens. 2008-01-07

Som existentialist kan jag hävda att den mänskliga tillvarons essens (väsen) är ångest. Men jag har svårt att ta till mig det. Visst, som varande människa med självmedvetande, har jag självklart en dödsångest att leva med. Den följer med livet och är en förutsättning för min överlevnadsdrift. Men har jag inte också, i min egenskap av människa, en livsångest, en ångest över att leva? I varje fall i betydelsen att våga leva efter min egen övertygelse, eller att våga språnget ut i det okända? Och är egentligen inte både döds- och livsångesten två sidor av samma sak?

Jag vill inte utesluta att essensen också eller lika gärna kan vara andlig. Åtminstone kan den andliga existensens essens vara något annat än ångest, till exempel närvaro och kunskap. När jag i djup kontemplation fokuserar på den mänskliga tillvarons essens är det inte i första hand ångest som kommer för mig. Det är närvaro av något mindre jordbundet än så, en större verklighet. Och att det är i upplevelsen av denna närhet som jag ernår en djupare insikt, eller kunskap. Vägen till en sådan insikt går via kontemplation och studier, bland annat studier av mystik erfarenhet, eftersom den gör mig medveten om fenomenet. Andra tekniker kan vara meditation, bön eller recitation (uppläsning av olika texter).

Jag är medveten om att upplevelsen av en större helhet kan förklaras med att vissa övningar åstadkommer en "isolering" av jagkänslans centrum i hjärnan, genom att blodflödet dit stoppas, men det förklarar bara hjärnans funktion i sammanhanget, inte upplevelsen som sådan. Jag tror inte att man kan förklara mystik erfarenhet enbart på ett instrumentellt sätt. Det är nog bara renodlade materialister som tror det.

Verkan av en sådan upplevelse av närvaro kan bli att det materiella får mindre betydelse för våra liv. Den blir en motvikt exempelvis till konsumismen, karriärhysterin och den plastika skönhetsindustrin. Men är det säkert att våra liv för den sakens skull blir sämre, mindre lustfyllda och mer asketiskt? Det kan väl lika gärna bli tvärtom, vi fokuserar på det som känns äkta? Det kanske inte har så stor betydelse vad vi gör, vad vi äger eller vilka vi är? Bara vi gör det vi gör i full närvaro och med vissheten om det större sammanhanget? Det kanske till och med gör våra liv lättare?

 


 

Julhelg, ett underbart vansinne? 2007-12-19

Jag är inte mer originell än att jag skriver några tankar om julen. Men, jag tycker den är värd dessa rader. Den är ju i alla fall en av de viktigaste markörerna för ett år som står inför Minnets Portar.

Att julen är Vansinnets absoluta högtid är jag nog inte ensam om att tycka. Det är nog att notera årets inköpsstatistik för att förstå det. Vill man ha en mera direktbild från vardagen, kan man roa sig med att lyssna till jäktade föräldrars ordväxlingar när de jagar runt i köpcentren för att hitta rätt paket åt rätt unge. De enda som eventuellt tycker att julen är en vacker och skön tillställning är väl just barnen. Jag hoppas det i alla fall. För vem, utom handlarna, kör vi ner oss i stressträsket annars?

Som barn var jag ofta med om de där omtalade jularna, som man drömmer sig tillbaka till och som egentligen bara finns på film och i sagor; den stora familjetraditionen. Vi samlades nämligen, kusiner, syskon med respektive, hos mormor och morfar varannan jul. Det var en stor barnaskara. Bara vår familj bidrog som mest med fem barn. Syskonen var sex och flera av dem hade barn, om än inte så många. Lägenheten vi samlades i var två rum och kök. Barnen höll till i sovrummet, männen - förutom morbror Olle - satt i vardagsrummet och debatterade det senaste i politiken och kvinnorna höll - tillsammans med morbror Olle - på i köket. Det lagades mat och diskades om vartannat.

Nu tror ni förstås att det här var en gemytlig julafton. Och visst, när morbror Olle äntligen och sent kom iklädd tomtedräkt och delade ut julklapparna, så var det både spännande och roligt. Men vägen fram till dess var en enda lång pina för oss barn. Vi fick alltid äta efter de vuxna, som aldrig blev färdiga och vi trängdes i sovrummet, blev för högljudda och fick en åthutning då och då av de vuxna. Ibland gick vi för hårt åt någon kusin, som då skrikande rusade ut och försökte leta upp någon av sina föräldrar. Men, det fanns en mycket positiv sak med alltsammans; det dracks ingen sprit. Alla närvarande var nykterister och där slapp vi barn vara med om de tragedier som jag läst om som vuxen. Då var det nyktra självklart för mig och jag förstod inte hur det kunde vara annorlunda.

Så kom då julklapparna. Jag tillhör nog en av de mest otacksamma av alla barn. Jag visade det aldrig, men praktiskt taget varje jul var en besvikelse för mig. Det verkade aldrig vara någon som kände mig tillräckligt för att ge mig de rätta julklapparna och dessvärre verkade inte heller någon ens vara intresserad av att ta reda på vad jag ville ha. Bara en julafton kommer jag ihåg att jag blev riktigt lycklig. Då hade mostrar och morbröder slagit sig samman och köpt en kamera till mig. Det var lycka! Jag svävade på moln flera dagar efteråt. Annars kan man nog säga att jag gav upp vad det gällde julklappar. Någon gång gled mina önskningar över till att alltid besvaras "Böcker" på frågan om vad jag önskade mig. Så småningom beklagade sig också mina föräldrar över att jag alltid var så tråkig, som önskade mig böcker. Men, böcker tyckte jag alltid om och faktiskt, jag fick sällan någon dålig bok. Där blev det ganska tydligt vad jag gillade.

När jag blev vuxen och bodde för mig själv fanns det jular då jag inte ens hade någon gran. Jag firade jul med mina föräldrar och de hade allt. Så slapp jag både arbetet med att pynta och att städa. Några år var det också populärt med så kallade alternativa jular. Det innebar att man ordnade julmiddag och klapputdelning för de hemlösa, ett mycket behjärtansvärt ideellt arbete som jag aldrig deltog i. Så fick jag själv barn. Därmed återfördes jag in i julruschens vilda värld. Trots allt tror jag att vår jul ändå höll sig inom någon rimlig gräns. Men barnen fick massor med julklappar ändå. De har många släktingar och kusiner.

Idag är det lugnare. Det brukar vara Zakarias, Manhattan och jag. Vi ger varandra en eller två julklappar var och vi äter en jullunch. Ibland har vi också förnöjt varandra med att jag läser en saga och de båda sjunger några sånger. Ibland kanske de spelar var sin låt på pianot också. Vi gör det mesta på skoj och det är faktiskt roligt. Jag hoppas att de trivs med det och det verkar så.

God Jul! 

 

Sinnesstämning och närvaro: 2007-11-30

Under senare tid har jag alltmer börjat förstå sinnesstämningens betydelse för hur jag utför ett arbete. Med rätt sinnesstämning skapas en närvaro i arbetet som både höjer kvaliteten och gör det roligare. Och det gäller inte bara arbete utan all typ av sysselsättning. Jag önskar att jag hade kommit på det långt tidigare. Det hade förmodligen ökat både min arbetstillfredsställelse och värdet av det jag utfört. Och nu, när jag tänker tillbaka, inser jag till min förskräckelse att jag arbetat enkom för att bli färdig. Sannolikt är det min starka önskan att få luta mig tillbaka för att dagdrömma, eller tänka, som drivit på arbetets hastighet. Det och i förekommande fall, omgivningens förväntningar på resultat. Och för varje arbete jag gjort klart har nya hopats framför mig. Ytterst sällan har det givits några längre stunder till reflexion eller kreativt tänkande i nya banor. Vad det kan ha betytt för världen ligger bortom det vetbara.

Första gången jag läste om betydelsen av att gå in i rätt sinnesstämning innan man påbörjar ett arbete, var i Robert M. Pirsigs "Zen och konsten att sköta en motorcykel". Pirsig förenade, om jag minns rätt, närvaron med rätt sinnesstämning och det var kanske det som fick mig att förstå vad det handlade om. Det är möjligt att jag hade läst något liknande tidigare, men i så fall gjorde det inte något intryck. Emellertid, under en lång period i den vevan skrevs och talades så mycket om närvaro att det stod mig upp till halsen och jag sköt det från mig, vilket var dumt gjort.

Sinnesstämning är ju inte på något sätt främmande för mig. Starkast har den dock varit kopplad till musiken. Musik är ett oerhört effektivt instrument att skapa en viss sorts sinnesstämning. Som förberedelse för att ge mig ut i svängen en kväll och festa om, brukade jag i min ungdom spela en platta med Sinatra. När jag ville uppnå någon form av sinnesro spelade jag Lil Lindfors´ "Du är den ende" (i dag spelar jag gärna en platta med Sissel), och så vidare. Men det var just kopplingen till närvaro som gjorde intryck.

Även i dag drivs jag ofta av plikt och prestation när jag ska göra något, till exempel diska, laga mat, städa, vattna blommorna, ta en cykeltur, eller något annat. Det är svårt att förklara eftersom ingen annan person vare sig bryr sig om eller fordrar att jag gör de sakerna. Driven ligger inom mig själv. Nu för tiden borde jag kunna göra det jag gör endast av lust. Men jag glömmer bort att förbereda mig innan jag tar mig an en uppgift. Med rätt förberedelse, det vill säga genom att gå in i rätt sinnesstämning innan jag tar mig an min uppgift, kan jag öka lusten och hålla tillbaka plikten och prestationen. Det räcker med en kort stunds samling och koncentration för att fokusera och skjuta annat i bakgrunden. Det är inte svårt, men det gäller att tänka på det i tid.

Som alltid handlar det om träning när det gäller att skapa en god vana. Det upprepar jag ständigt för Zakarias och Manhattan och det gäller i alla sammanhang. Nu är det upp till mig själv att följa den visdomen.  

 


 

Från det konkreta till det abstrakta: 2007-11-14

Jag rör mig i en sinnlig, konkret verklighet, men min tanke om den är abstrakt, ja närmast andlig. Detta är nödvändigt eftersom den konkreta verkligheten är alltför stor och omfattande för att kunna beskriva in i sin minsta detalj. Sinnligheten måste lyftas från sig själv och sammanfattas i tanken för att jag ska förstå den. Men det räcker inte. För att jag ska kunna hantera min konkreta verklighet är det också nödvändigt att ge den sin mening. Och även om jag intellektuellt inser att den saknar mening, får den genom själva avsaknaden av denna, en mening som jag andligen kan förhålla mig till och hantera.

 Mitt sätt att abstrahera verkligheten är att söka efter dess inneboende idé, dess existentiella princip, eller grunden för dess existens, med andra ord; dess mening. Det är ett andligt arbete. Så till exempel kan den konkreta verklighetens idé, uttryckt i sinnlighetens subjektiva värld, vara ren potens. Efter vad jag förstår är det nämligen så att inom ramarna för de universella lagar, som skapades när verkligheten blev konkret, är allt möjligt. Verkligheten kan se ut hur som helst så länge den håller sig inom lagarnas råmärken. Genom att ge den konkreta verkligheten denna mening underlättar jag för mig själv att förstå och hantera den. Jag kan visserligen fortsätta att förundras över enskildheter, men jag behöver inte längre förvånas över dem och har lättare att acceptera dem. Sinnligheten är således begränsad medan andligheten är obegränsad.

 Andligheten gör det möjligt för mig att beskriva det obeskrivbara. Men därmed landar jag ofelbart i mystiken, det ovetbara. Det andliga, abstrakta, är ju inte den konkreta, sinnliga verkligheten, utan en mystifiering av den. Platon ansåg att Idéernas värld var den verkliga världen, medan den konkreta världen bara var en dålig avbild, en skuggvärld av densamma. Men är det inte tvärtom? Jag tror till exempel att, oavsett hur mycket och ingående man än pratar om demokrati, så existerar den bara i samma ögonblick som den praktiseras. Med andra ord är det viktigare att visa på, det vill säga, erbjuda möjligheten att uppleva sinnligt hur demokrati fungerar i praktiken, än att förklara den genom en abstrakt idé, vilket på sin höjd kan ge en andlig upplevelse, eller en tankeupplevelse. Å andra sidan behöver vi sätta ord på, det vill säga reflektera över, våra erfarenheter, även om de blir abstraktioner, för att förstå dem. För att fortsätta med exemplet om demokrati: att formulera idén bakom demokrati gör det lättare att förstå och praktisera den. Att bortse från andligheten för att enbart hänge sig åt sina sinnliga upplevelser låter sig inte göras. Det är som att se en film utan att förstå och därmed beröras av den. Så kan nog bara en psykopat uppleva världen.

 

Ordval: 2007-11-05

Alla ord känns inte rätt för mig. Till exempel ordet Veta. Att säga ”Jag vet att det är så”, känns falskt. Det jag egentligen menar är ”Jag är starkt övertygad om”, eller ”Jag har goda skäl att tro”. Jag är skeptisk till att jag verkligen kan Veta något överhuvudtaget. Däremot kan jag ha goda skäl för att tro något, till och med så starkt att jag kan säga mig vara övertygad om det. Veta är starkt kopplat till, eller nära nog identiskt med Sanning. Att Veta något är att hålla det för Sant. Om jag inte anser mig kunna Veta något med absolut bestämdhet, kan jag inte heller säga att något är Sant. Därmed är jag också tveksam till begreppet Kunskap. Att ha Kunskap om något är väl att Veta något om det, det vill säga att veta Sanningen om det? Kunskap och Vetande blir då något som jag håller för sant, ett ”försanthållande”. Ett axiom är ett sådant ”försanthållande”. Det är något som vi gemensamt betraktar som Sanning, till exempel att ett plus ett är två.

När politiker och medborgare därför pratar om en ”Kunskapsskola”, så antar jag att de egentligen menar en ”Uppfostringsskola”, det vill säga en skola där barnen får lära sig att betrakta det, som i allmänhet betraktas som Sanning, som Sant. Man lär barnen att hålla vissa saker för sant. Samtidigt är det emellertid meningen att man ska lära dem kritiskt tänkande, det vill säga att ifrågasätta olika påståenden och fundera över deras grunder. Det kritiska tänkandet tycks behöva stå på en fast grund. Och det är väl här som den vetenskapliga metoden kommer in i bilden. ”Goda Skäl” ska vila på en vedertagen metod. Och, den vetenskapliga metoden är förnuftsbaserad. Man måste alltså bruka sitt förnuft för att ha goda skäl för att hålla något för sant. Bevisen för ett påstående måste vara hållbart för andras kritiska granskning.

Det verkar vara klokt att inte slå fast några sanningar, utan istället hålla sig till uttryck som ”Efter vad vi tror nu, så..” eller ”Våra undersökningar pekar för närvarande på..” och förhålla sig fortsatt sökande till det fenomen man försöker beskriva.

Min slutsats tycks så här långt bli att begreppen Sanning, Vetande och Kunskap i sin absoluta betydelse, helst bör betraktas som någon form av Visioner. Och kanske är det så med allt som har med begreppet Absolut att göra?

I vardagslivet blir det emellertid opraktiskt med alla reservationer som egentligen borde framföras när man säger något. ”Efter vad jag förstår kommer bussen att gå vid halv två tiden”, kan man givetvis säga i något sammanhang, men vanligen rationaliseras det till: ”Bussen går halv två”. Dessutom gör det ett osäkert intryck om man alltid måste framföra sina reservationer till allt som sägs. Osäkra människor är irriterande, de flesta av oss vill ha raka och klara besked. Samtidigt innebär det ofta att vi hamnar i konstiga konflikter: ”Du sa att bussen skulle gå halv två, men den gick inte förrän kvart i två”. ”Du hade fel”! Felsökeriet är utbrett, vilket egentligen borde bädda för reservationer, men vi tar hellre risken av att ha fel än att verka osäkra.

Som stigfinnare sysslar jag emellertid med reflekterat sökande och det gör att jag alltid befinner mig på osäker mark och alltså gör klokast i att använda reservationer. Och allt det jag skrivet är ett prövande. Jag prövar mina egna tankar. Prövande är det säkert också för er som eventuellt läser det jag skriver, men det är ert problem. Jag gör klokt i   att förhålla mig osäker.   

 

Ett lekfullt förslag till en ny religion: 2007-09-17

Jag har den senaste tiden roat mig med att läsa om mystik och mytologi. Och som alltid när jag läser far tankarna i väg och den här gången började jag fundera över hur jag skulle forma en helt egen religion, med mytologi och mystik som ingående förutsättningar. I den subjektiva, postmoderna period jag nu lever i är det förmodligen inte heller, eller borde det inte vara, främmande att skapa sin egen religion, eller åtminstone sina egna religiösa föreställningar. Emellertid är jag uppvuxen i en stark kristen tradition, om än markant sekularistisk. Därför är det knappast troligt att jag på allvar kommer att hemfalla åt en ny tro. Men leka med tanken kan jag alltid. Att jag vågar det är väl ett tecken på min sekularistiska inställning. Annars vore jag förmodligen livrädd för att anklagas för hädelse.

Först skulle jag ha en skyddsande, som jag kan tillbedja om vägledning, skydd och hjälp när jag behöver det. Eftersom jag är mest fascinerad av naturreligionerna blir det där jag hämtar mina idéer. Jag tycker för övrigt att naturreligionerna är de mest logiska, även om deras olika skapelseberättelser ibland får mig att dra på munnen. Till min skyddsande utser jag Pilgrimsfalken. Jag har så länge jag minns hänfört beundrat den, mest för sitt vackra utseende, men också för att falkar verkar vara så skickliga jägare. Att det blir en fågel beror sannolikt på att jag känner mig mest befryndad med fåglars fria flykt och dess förmåga både till överblick och detaljseende, något som torde vara en tillgång för en stigfinnare. Det är fantastiskt att betrakta en falk som seglar runt i cirklar högt uppe i luften för att plötsligt blixtsnabbt dyka ned och slå sitt offer, antingen på marken eller i luften. Fåglar förknippas dessutom i mytologin med eftertänksamhet "Liksom fåglarna lyfts upp i luften av sina fjädrar, kommer själen att i kroppen upplyftas av tänkandet och sprida sig överallt", skriver Hildegard av Bingen i sin naturlära, enligt Symbollexikonet av Hans Biederman. I samma bok hämtar jag en uppgift om Pilgrimsfalken som i egyptisk mytologi var en kunglig symbol och liktydig med "det allseende ögat". Samtidigt får jag ta mig i akt så att jag inte likt Ikaros flyger för högt så att vaxet som håller samman fjädrarna smälter när jag kommer för nära solen. Ödmjukhet är förmodligen ett nödvändigt försvar mot en sådan hybris.

Jag skulle också beteckna mig själv som en Vindens Son, där vinden likt gammal nordisk mytologi står för det flyktiga och oberäkneliga, eller, i mera modern tappning, den mentala rörligheten. Vind och fågel är i samklang med varandra. De växelverkar, vinden genom att den bär fågeln och fågeln genom att den skapar vind genom sina vingslag. I det gamla Kina var vinden liktydig med en fågelgud.

Andra typer av människor är eldmänniskorna, som styrs mest av sina känslor, jordmänniskorna, som står med båda fötterna på marken och är praktiska i sitt agerande och vattenmänniskorna som är andliga ledare med stor känslighet för det övernaturliga. De senare kan även göra andliga resor till avlägsna platser.

Allt i världen är besjälat och därför kallar jag den för "er-alla". Någon hierarki vill jag inte ska existerar och inte heller någon central plats. Men jag antar att om den här religionen tar fart och sprider sig, dess anhängare snart har format någon slags hierarki. Det verkar inte som om vi människor klarar av att leva i en värld utan hackordning. Det kan i och för sig vara ett manligt förtecken, men jag tvivlar på det. Således finns det ingen övergud. Alla varelser i min religion är givetvis jämlika och den genomgående etiska regeln är ömsesidig respekt. Vi lever för varandra och det vi uträttar som unika individer ska vara till allas bästa. När den ömsesidiga respekten bryts, vilket tyvärr är vanligt i dag, blir det krig. Förorättade andar tar hämnd, men förlåtandet är vanligt där ånger och gottgörelse finns. Då sker försoning och den ömsesidiga respekten återupprättas. Här lyser mina egna värderingar fram och de står i och för sig starka utan överbyggnad, men eftersom jag ändå leker, får de utgöra grunden för den etik som jag tror är nödvändig för att en religion ska vara vägledande. Det är möjligt att ömsesidig respekt kan verka litet mesig som grund, men jag hoppas inte det. Istället menar jag nog att det krävs ett oerhört mod att framhäva den och medför en skarp kritik av rådande ordning. Och är det inte så att en religion ska vara provokativ mot nuvarande tillstånd? Vad har den annars för mening?

Världen, "er-alla", skapades ur Ren Potens. Energi strömmade ur den rena potensen och omvandlades till varelser. Det är en fortgående dynamisk process, som med sin spontanitet, kreativitet och flexibilitet skapar en komplex och stabil kontinuitet, som dessvärre ändå till slut faller samman i ett tidlöst kaos. Varelsernas uppgift i denna värld är att uprätthålla stabiliteten genom att ständigt föra livsprocessen vidare.

Ja, ungefär så där skulle den se ut i sina huvuddrag. Till det ska givetvis en hel liturgi, en teologi och en filosofi läggas. Men det får bli en annan historia.
 


Irrationella människor: 2007-09-14

Ibland undrar jag om vissa människor hör vad de själva säger. Låt mig ta ett exempel:
Jag har för närvarande några byggare hemma, som håller på med att göra om badrummet till ett duschrum. Det betyder bland annat att de måste bila golvet för att kunna flytta brunnen, vilket för med sig ett oherrans oväsen. Ljudet från arbetet är så högt att jag kände mig nödgad att sätta på mig ett par hörselskydd. Men den byggarn som bilade hade inga skydd på sig. Vid ett tillfälle när jag sa något till honom, satte han handen bakom ena örat och sa:
"Förlåt, jag hörde inte...för jag har aldrig såna där på mig (menande hörselskydd)."
"Varför inte då?" frågade jag förvånat.
"Nej, jag hör lika bra ändå."
"Ja men det gör du ju inte" skrattade jag, "eftersom du måste hålla handen så där".
Han log: "Jomen, jag har tinnitus. När jag själv eller någon annan pratar, så hörs det inte, men så fort det är tyst, så ringer det ständigt i örat." Jag brydde mig inte om att kommentera vidare. Inför ett sådant irrationellt fenomen är det meningslöst att argumentera. Mannen hade uppenbarligen inte kopplat samman sin hörselskada med användandet av hörselskydd, eller är han en av dem som av mystika machoskäl låter bli skydd, omöjligt för mig att förstå.

Han är dock inte den förste jag träffat på som inte tycks besväras av logiska samband eller förmågan att se detaljer i ett större sammanhang. Hur de får sitt liv att fungera begriper jag inte, men de tycks ledas enbart av sin känsla för den omedelbara situationen. Ett annat exempel:
En kompis till mig och jag skulle göra ett ärende på stan. Han körde bil dit och jag åkte med honom. Vid ett tillfälle fick han stanna för en person som gick över gatan på ett övergångsställe. Irriterat utbrast han:
"Dom s k a inte bara kliva ut så där i gatan, när det kommer bilar!"
Jag påpekade försiktigt att det faktiskt var ett övergångsställe och att det krävdes av bilisterna att de saktade ned farten när de närmade sig.
"Det spelar ingen roll".
Nåväl, vi parkerade bilen och gick ur. För att komma dit vi skulle måste vi promenera en kort sträcka, bland annat måste vi korsa en gata. När vi kom fram till övergångsstället, klev kompisen rakt ut i gatan, fast det kom en bil med ganska hög hastighet, som tvingades bromsa till något kraftigare än normalt.
"Såg du inte bilen?" frågade jag.
"Jodå, men dom ska stanna när det kommer nån och går."
Fantastiskt! Han hade rätt b å d a gångerna, s i n rätt! Inte heller här ansåg jag det vara meningsfullt att argumentera. Det går inte.

I de här båda exemplen blir jag aldrig irriterad, utan mera road över deras inkonsekvenser. Irriterad blir jag bara när det gäller för mig viktiga saker, som när en människa säger en sak, men gör en annan. Till exempel när någon säger sig vara en sann demokrat för att i nästa stund uppträda högst odemokratiskt mot en kamrat. Eller, när någon säger: "Jag är inte någon rasist, men...!" Sådant berör mina egna värderingar djupt och då blir jag högst irriterad för att uttrycka det milt. Möjligen beror det på att jag själv är oerhört värdestyrd, det vill säga jag styrs hela tiden och i allt av mina värderingar. Och jag är väl medveten om de gånger jag bryter mot dem (tror jag i alla fall), vilket faktiskt händer, men då bara när det gäller mindre viktiga saker. Jag tror dessutom att jag har lärt mig att kompromissa om jag insett att jag inte kunnat övertyga de jag samarbetat med. Men det gör alltid ont i själen.

 


2007-07-25

Jag betraktar hela tillvaron som en dynamisk livsprocess. Varje process förändras över tid. När processen förändras förändras också vi. Vi är en integrerad del av processen och en del av förändringen. Vi interagerar med processen som helhet och allt som ingår i den. Den påverkar oss och vi påverkar den. Hur vi påverkar beror i hög grad på vilka vi är och vad vi gör eller inte gör. Min egen påverkan ser jag som inlägg i ett sökande samtal.

”Sökande samtal innebär att undersöka, pröva och resonera sig fram tillsammans med andra. Vår vardag kan vara full av sökande samtal. De ska användas när vi står inför så komplexa problem att en enskild människas perspektiv inte räcker till och ingen kan tala om för oss hur vi ska göra. En vanlig situation i en föränderlig vardag”. Så skriver Lotte Alsterdal i boken ”Det sökande samtalet”, en bok som har betytt mycket för mig.

Samtalet inkluderar och ger oss ett bredare underlag för våra val. Jag inser styrkan i berättelsens frigörande effekt och argumentets klargörande möjlighet. Min filosofiska metod är därför samtalet. Men jag vill bredda Lottes mera begränsade syn på samtalet och se det som något större än ett samtal mellan en liten grupp människor. Med det sökande samtalet som livshållning kan man betrakta allt som händer i livet som ett pågående samtal. Man möter ständigt nya situationer, nya människor, nya landskap och nya kulturer, en verklighet som ständigt byter skepnad. I det sätt som jag interagerar med denna verklighet kan jag se ett samtal. Och jag samtalar ständigt med livet. Dessutom samtalar jag med mig själv. Jag betraktar således mitt unika liv som en process, ett pågående samtal som gör det möjligt för mig att växa som människa och erövra den vishet jag alltid drömt om.

Det viktigaste i ett samtal är lyssnandet. Att vara tyst utan att sysselsätta sig med sina egna tankar och rikta hela sin uppmärksamhet mot den eller det som berättar, att vara närvarande i samtalet, är den främsta förutsättningen för samtal. Det kräver träning på samma sätt som en idrottsman tränar sig fysiskt, eller en musiker tränar sin teknik. Och på samma sätt blir man aldrig fulländad som utövare av sin specialitet.

Nu för tiden samtalar jag för det mesta med mina böcker. De kräver min fulla uppmärksamhet. Jag ser författarna som deltagare i ett samtal och fascineras av deras berättelser. I mina efterföljande reflexioner för jag samtalet vidare och ger min syn på det som förmedlas. Så växer min tolkning av verkligheten fram och jag finner sammanhang och mening i tillvaron, vilket gör den lättare att hantera.

Med det sökande samtalet som livshållning undviker jag att spika teser och uttala sanningar. Jag vet att det som är sanning i dag kan vara lögn i morgon. Istället försöker jag positionera mig i livet genom mina reflexioner. Det ger mig den flexibilitet och rörlighet som jag tycker att jag ska ha som stigfinnare. Även om jag älskar naturen, och beklagar att jag får alldeles för få tillfällen att vistas där, så bär mina stigar genom idévärldens landskap. Det är så jag ska betraktas. Och det är så denna hemsida ska läsas.    


2007-07-21

Jag betraktar mig som en ”engagerad tänkare” med sökandet som filosofi och livshållning. Det betyder att de viktigaste av mina grundläggande drivkrafter dels är tänkandet, allt utgår från hur jag tänker, och dels att försöka förstå mig själv och min omgivning. Om någon frågar mig vad jag känner i en viss situation, kan jag oftast beskriva det, men känslorna ligger inte tillgängliga för mig omedelbart och ytligt. Det betyder inte att jag inte alls känner. Jag känner empati, kärlek och hat som de flesta andra människor.

 Däremot samverkar känslan, ofta i form av intuition, med tänkandet. Det är därför begreppet ”engagerad tänkare” passar så bra på min personbeskrivning.

 Om jag får frågan vad jag tänker göra åt ett problem, blir jag däremot ställd. För mig är ett problem löst i och med att jag förstår det. Jag är inte någon så kallad ”do:er”. Mitt agerande sträcker sig närmast till att skriva. Det är främst genom skrivandet som jag agerar mitt engagemang. Med skrivandet för jag ett livslångt och sökande samtal med mig själv, men också med min omvärld. Allt annat agerande som tränger sig på är till besvär och skall klaras av fortast möjligt, så att jag efteråt får möjlighet att i stillhet och tystnad sitta ned och tänka då jag betraktar och begrundar tillvaron. Att ha en egen hemsida är därför perfekt för mig.

 Mitt stora intresse, och det jag mest kommer att skriva om, är människor och deras föreställningar. Det handlar om idéhistoria, kulturhistoria, filosofi, mytologi och så vidare. Jag är också intresserad av etik och moral. Jag kan ofta snabbt se konsekvenserna av ett etiskt ställningstagande, något som åtminstone en del människor har svårighet med, om jag utgår från deras agerande. Självklart hör politik och ideologi till mitt intresseområde. Eftersom jag levt i politiken under den större delen av mitt liv är det väl oundvikligt att jag också kommer att skriva om sådant, kanske mer än jag egentligen önskar. Politik engagerar och det är därför man, i likhet med religion, försöker undvika det vid middagsbjudningar och andra fester. Därför har jag också ofta tråkigt vid sådana tillfällen, tyvärr.

 Naturligtvis kräver det här en redovisning av min egen föreställningsvärld. Den kommer jag också att försöka beskriva. Det är inte helt lätt eftersom jag inte har någon färdig sådan. Sökandet är självmedvetandets helvete där varje svar föder nya frågor. Jag hoppas dock att något ska framgå med någorlunda tydligt i det jag skriver. På sätt och vis lever jag ju i min egen föreställningsvärld, i min egen tolkningsvärld. Men därute finns en verklighet som ger intryck, som ger avtryck i min föreställningsvärld och som sedan kommer till uttryck i mitt skrivande. Och verkligheten förändras kontinuerligt, vilket gör varje föreställning inpermanent.

 Jag hoppas att jag ska kunna upprätthålla balansen mellan privat och personligt. Det privata behåller jag för mig själv.