STIGAR JAG VANDRAT

Stadens larm gör stigfinnarens gång ljudlös, tempot gör honom långsam och knuffarna från förbipasserande gör hans gång vinglig. Intryckens mångfald gör honom yr. Lukten av parfymer, svett och bensin blandas med korvdoften från gatuköken. Men byggnadsverken, modetrenderna och det hektiska rusandet från en scen till en annan fascinerar. Alla är på språng. Stigfinnaren upplever ett självorganiserat kaos, magnifikt i sin komplexitet.

Köpenhamn - april 2008

Köpenhamn, hedonismens huvudstad i Europa. Men jag var inte där för den saken skull. Det egentliga syftet för mitt besök var ett möte. Jag skulle träffa mina vänner för att dryfta fortsättningen på vår bildningsförening, Tehutis, verksamhet. Och för vårt stundande årsmöte. Fast, det var kanske bara ett svepskäl för att resa till Köpenhamn och besöka mina vänner Gunnar och Birthe. Men, egentligen hade jag ett annat tema för mitt besök. Efter att ha läst Joakim Garffs bok om Kierkegaard, så längtade jag efter att besöka åtminstone några av de platser där nordens störste filosof rört sig. Vännen Gunnar var väl införstådd med detta och hade skickat mig en del information, som han fångat upp på internet, information som inte kunde säga mer än det jag redan visste om K. Men tanken var god.

 Min pekuniära situation var nu sådan att jag tvingades söka det billigaste alternativet för min resa och det innebar buss till Köpenhamn och vandrarhem till övernattning. Inget fel på det, allt var i sin ordning. I själva verket trivdes jag med bussresan, även om den på hemresan tog tio timmar. Har man bara musik, böcker och massäck så flyter resan på bra.

 I Köpenhamn tog vännerna och värdarna emot och vi samlades hela gänget, Gunnar, Birthe, Danne, Ann-Britt och jag, på Tivoli (var annars?) för att äta middag på Gröftan. Dess specialitet; lappskojs (!). Ärligt talat tycker jag de bör byta sin specialitet till någonting de kan laga. Vill jag ha kallopps, så tar jag det. Men det spelade mindre roll. Vi hade det trevligt och det var alldeles tillräckligt.

 Pigg och nyter efter en natts god sömn, vandrade jag så ut i staden. Hotellet/Vandrarhemmet låg vid kanalen och jag började med att ströva utmed den, mot Kungliga Biblioteket. Det visade sig vara en spännande upplevelse. Jag kan inte låta bli att le åt den upprörda debatt som präglar tillbyggandet av ett komplex vid stadsbiblioteket i Stockholm. I Köpenhamn har man verkligen tagit chansen att låta gammalt möta det nya och lyckats fånga den spänning som ligger i det. Den svarta diamanten, som ligger strax vid kanalen, förbinds med det gamla biblioteket med en gång ovan gatan och, som för att kommentera Stocksholmsdebatten, hade man hängt en banderoll på denna övergång med rubriken ”Den fria tanken”. Ironiskt? Ja, i mina ögon blev det så.

Jag hade fått för mig att det fanns en staty föreställande Kierkegaard på Kierkegaards Pladtz vid biblioteket, men det var ett misstag. Statyn stod i biblioteksparken bakom den stora byggnaden, väl undangömd, verkade det, för besökare, vilket jag fann besynnerligt med tanke på att hans antagonist, H. C. Andersen var så tydligt ställd på rådhusplatsen framför Tivoli. Jag förutspår att man kommer att flytta fram K:s position alltmer allteftersom tiden går. Filosofer har en förmåga att bli viktigare med åren. Nu har man inte ens satt ett plakat på det hus där han bodde vid Hausergade under några ungdomsår.

Därefter strövade jag, 150 år senare omkring i samma kvarter och på samma gator där Kierkegaard slet sina skor. Det kändes mäktigt. Men, atmosfären från den tiden var givetvis svår att fånga. Gatuplanen var fyllda med moderna butiker och människorna mer välbärgade än på den tiden. Men jag tyckte ändå jag, med fantasins hjälp, kunde få en viss föreställning om hur det var. Jag rörde mig långsamt fram på Ströget och över Kultorvet, liksom fram till och in i Vårfrukyrkan, som han tyckte så mycket om. Jag förstår det, ty den var vacker, framförallt inuti. Där hade apostlarna placerats utmed väggarna fram till altaret, där Jesus stod. Han hängde inte på korset, utan stod med utbredda armar, precis så som jag vill se honom, läraren.

Vid lunchtid träffades vi igen och efter en måltid åkte vi till värdparets sommarstuga. Men först tog vi en promenad till Nyhavn och fortsatte utmed kanalen, där vi kunde tjusas av Skådespelarnas Hus och, på håll, den nya Operan. Jag irriterades också en aning över de stora komplex av kontorshus som Nordea uppfört och tänkte på att banken, som gör miljardvinster varje år, nyligen ensidigt bestämt att jag ska betala 40 kronor  för varje bankuttag jag gör, något som tidigare var gratis. Det kallar jag inget annat än legaliserad plundring av kunderna.

Egentligen är Gunnar och Birthes sommarstuga en kolonilott, men i motsatt till stränga Sverige, så kunde man bygga in sig på ett helt annat sätt, mycket trevligt. Där hade vi vårt möte, och sedan for vi vidare hem till värdparet. De bodde i ett gemytligt område och deras lägenhet var flott. Vi spisade rundligt och drack fyndigt, Gunnar tycktes hämta vin från en outsinlig källa. Så småningom var det dock dags att ta sig tillbaka till hotellet. Det skedde med tåg. Jag är glad att jag hade sällskap med Dan och Ann-Britt in till city, ty de var vänliga nog att sätta av mig på rätt station. Därifrån lyckades jag utan missöden ta mig tillbaka till hotellet.

Söndagen blev en lazyday. Jag låg länge på morgonen. Sedan gick jag en lätt tur i Örstedsparken. Senare berättade Gunnar att parken var känd som träffpunkt för bögar (än sen?), men jag såg intet av det. För mig framstod den bara som en trevlig söndagsutflykt för köpenhamnsborna. Jag såg mest hundägare som rastade sina hundar, ungdomar som vandrade hand i hand, förälskade och borta för världen, ungdomar som samlades i grupper och berättade för varandra om gårdagens eskapader. Allt verkade mycket fridfullt.

 Så samlades vi vid rådhuset i Fredriksberg. Det var dags för demonstration. Eller, gatufest kanske är en bättre beskrivning. Vi gick demonstrativt till Rådhusplatsen i City där festen så smått hade börjat. Jag funderade över varför de svenska demonstrationerna måste vara så allvarliga och tråkiga. Vi tar oss nog själva på för stort allvar. Varför kan vi inte vara litet lekfulla? Varför kan inte vi ha två kameler med i ledet för att tydliggöra vår poäng? Budskapet går nog fram ändå. Rådhusplatsen i City fylldes av firande deltagare i alla åldrar. De hade kul och det framgick tydligt. Anledningen var hundraårsminnet av att kvinnorna fick rösträtt, verkligen något att fira. Sedan passade också vårdfolket på att demonstrera för högre löner eftersom de var i strejk. Väl bekomme, säger jag

Jo, tänk det var en kort, men trevlig utflykt, som naturligtvis gav mersmak.

Fjällvindar – augusti 2007

Men, vad gör jag här? Den ödesmättade och existentiella frågan har följt efter mig hela dagen. Den är en logisk följeslagare till den ångest som jag känner och har känt en stor del av dagen.

Jag befinner mig på strövtåg i fjällen. Det är ett kort besök på ett par dagar och jag övernattar två nätter i Ammarnäs vandrarhem. Kanske är det omställningen från hemmet och dess välbekanta omgivningar till denna främmande men vackra natur. Jag erinrar mig andra tillfällen, som nu senast när jag vandrade omkring på Thira, i grekiska övärlden. Och jag kände den för många år sedan då jag vandrade utmed Kungsleden. Även andra gånger har jag känt så. Det kanske är det vanliga jag?

Jag har färdats i bil genom Dalarna, Härjedalen och Jämtland, samt en liten del av Ångermanland för att komma hit till södra Lappland. Carl Larssongården i Sundborn var en av höjdpunkterna under resan. Jag hyrde en liten stuga för natten alldeles i närheten av gården.

Där fick jag mig ett stycke konsthistoria till lags. Det var spännande att se gårdens interiör, som jag sett på så många målningar, och höra litet om de båda konstnärerna Carl och Karin. Ofta glömmer man ju bort Karin, men jag såg några tavlor hon målat och jag tyckte mer om dem än Carls. Karin fick ägna sitt konstnärskap åt hemmet, de sju barnen och Carl, men hon hann ändå med att skapa en del vackra konsthantverk.

Färden gick sedan till Tännäs genom skogsbeklädda marker. Det var mestadels odlingsmark för skogen och knappast någon vildmark. Till en början, så länge jag höll mig nere vid städerna, avbröts skogen då och då av jordbruksmarker. Längre upp bland bergen byttes samhällena ut mot byar och moar. Ett tag funderade jag på hur många invånare det måste finnas för att det ska få kallas en by. Jag tyckte ibland att det bara var två, tre hus som låg tillsammans där namnet angav en by. I en av byarna hade man satt upp en egen skylt, ”Kalendergubbarna” och jag tolkar det som att gubbarna i den byn låtit sig fotograferas för en kalender någon gång. Förmodligen var det alldeles nyligen eftersom skylten även hade en webbadress.

Härjedalen har behållit sin karghet och brutala skönhet. Det är också det jag älskar hos landskapet. Det är fortfarande en riktig stigfinnarbygd.

Under tiden jag var i Tännäs gav jag mig tid att vandra Björnstigen, en slingrande stig på bergssidan mot byn. Av hon som serverade i restaurangen på vandrarhemmet hade jag fått besked om att man kom upp på bergets topp om man följde den. Men där hade jag förmodligen missuppfattat. Någon topp kom jag inte till. Däremot till en vacker utsiktsplats där jag såg hela byn Tännäs breda ut sig med de skogklädda höjderna i bakgrunden. Själva stigen var inte heller vad jag hade förväntat mig, då halva sträckan gick genom ett, eller vid sidan, av ett gammalt kalhygge. Den andra halvan var dock hyggligt bra. Det fina med stigen var annars att det fanns kontrollpunkter, med intressant information om bygdens kulturhistoria.

Mina alldeles för högt ställda förväntningar och min otålighet förmörkar hela tiden mitt välbefinnande. De följer mig som trogna hundar genom livet.

På väg till Ljungdalen vandrade jag omkring på Flatruet någon timma. Det var andra gången i mitt liv och min minnesbild sa något annat än det jag såg, när jag trodde jag var uppe på platån. Som jag mindes det var platån bevuxen med kortväxta ljunghedar blandat med en mycket varierande flora. Nu passerade jag igenom ett landskap med manshöga fjällbjörkar och blev djupt irriterad. Sedan kom jag till Flatruet. Och det var precis som jag mindes det, vackert böljande vidder med fjällen långt borta vid horisonten. Och som vanligt en stark blåst som kylde av mig ordentligt. Med sänkta förväntningar och bättre tålmodighet hade jag sannolikt kunnat avnjuta strövandet mycket bättre. Nu låg irritationen över vinden och störde glädjen över det vackra landskapet.

Det är det oväntade som ger något. På vägen mellan Tännäs och Funäsdalen finns en plats som utgör ett stycke skandinavisk geologisk historia. Där finns kratern efter ett meteoritnedslag kvar och utgrävt. Den föll ned för omkring två tusen år sedan och kratern är full synlig. När jag stod där och betraktade kratern, tänkte jag att jorden egentligen är mycket liten och mycket utsatt i universum. Praktiskt allt liv på jorden kan raderas ut på ett ögonblick om en tillräckligt stor meteorit, eller asteroid, slår ned här. Vadå med alla våra högtflugna planer och vår självpåtagna upphöjdhet? Små är vi, mycket små inför världsalltet.

Ljungdalens vandrarhem är något mera spartanskt än det i Tännäs. Det kändes att jag var på högre höjder nu. Luften var kyligare. Rummet hade inget element och jag undrar hur många grader det höll under nattkylan. Dunbolstren tycktes dock vara avpassade för att kompensera bristen på värmekälla. Eftersom jag ofta besväras av alltför hög kroppsvärme under nätterna, var chansen god att jag skulle sova skönt.

Nu har min inre resa, som jag genomför samtidigt, övergått i meditation. Men det har inte inneburit några som helst nya insikter. Istället för djupa och intressanta vandringar i de inre landskapen, befinner jag mig framför en mur, en kompakt stenmur som jag inte kan forcera. Den saknar sprickor att undersöka eller ta sig igenom.

De yttre landskapen har mestadels bestått av skog, med avbrott för sjöar och åar. Här och var har ett berg skymtat fram i bakgrunden.

Från Vemdalen åkte jag över Östersund och Strömsund till Hoting för att stanna till vid Tåsjöns vandrarhem. Jag tog ett antal bilder utmed vägen och några från utsiktspunkten här i Tåsjön. Sjön är en reglerad damm sedan 1947 och Ångermanlands största. Tåsjön ligger kuriöst nog i Strömsunds kommun men i Ångermanlands landskap. Jag förmodar att uppdelningen har kommit till som ett resultat av var invånarna runt Hoting brukar åka till för en större tätort.

I Hoting finns, jag tror det var Europas största privata samling av gamla bilar. Jag var naturligtvis där och tittade. Till min förtjusning upptäckte jag att det fanns en gammal Boyward Isabella från 1957. Det var min favorit i ungdomsåren. Där fanns också en gammal motorcykel, en Harley Davidson. Den såg ut som en moped, vilket är svårt att tänka sig mot bakgrund av hur man är van att se denna adel bland cyklar. Det kanske blir på sådana muséer som de sista bilarna kommer att stå, när oljan är slut.

Under den lilla stunden i Tåsjöns kyrka, en gammal träkyrka, trängde inga insikter eller ens några andliga tankar fram, fast det var så tyst i kyrkorummet att jag bara hörde bruset i skallen som kommer från de trasiga flimmerhåren i öronen och som väsnas högt.

Det här var det första vandrarhemmet där jag upptäckte att det fanns Internet åt gästerna. STF verkar ligga litet i bakvatten med utvecklingen. Men deras priser är oöverträffliga med den service de ger. En del stugor kan kanske var billigare, men då får man alls inte den servicen. Här finns bra och välutrustade kök, duschmöjligheter och ibland bastu. Det finns sällskapsrum och teve, även om det – som här – bara gick att få in TV 4.

Från Hoting blev det en lång resa till Ammarnäs. Jag bokade in mig för två nätter på vandrarhemmet i Ammarnäs, åt middag och såg DN-Galan på TV, innan jag kröp i bädd. Susanna Kallur, vilket kraftpaket! Och Carro, oslagbar som vanligt, det väcker inte längre någon sensation utan hör till ordningen. Värre för höjdhopperskan, Kajsa Bergkvist som blev trea, trots en bra insats.

Efter frukost vandrade jag upp till ett renskiljningsläger. Eftersom det var augusti så var det ingen aktivitet där. Därifrån följde jag en av lederna som anslöt till Kungsleden. Den började genom en vacker björkskog där de små fjällbjörkarna vred sig knotigt med sina vita stammar som om de led av vintrarnas kyla. Marken var fortfarande våt av allt regn som kommit under sommaren. Det brukar annars vara ganska torrt vid den här årstiden, men juli har varit en regnvädersmånad i år.

Väl uppe på kalfjället som var målet för min långa vandring, strövade jag omkring över den kortvuxna mattan, litet oplanerat, sökande efter de vackra utsikterna. Helt tagen av det vackra landskapet som bredde ut sig framför mig, de böljande kullarna med alla sina vackra nyanser, nästan som små egna landskap, en liten sjö med en alldeles klarblå färg, de små blommorna som darrade för vinden som svepte fram över fjällen, försatte mig i en närmast andlig stämning. Jag satt ned och mediterade.

Det var först där på fjället, med den enorma utsikten och de utsträckta vidderna, som jag fångade känslan av frihet i dess fullständiga mening. Det kändes tryggt, vänligt, säkert och, ja, fritt. Samtidigt insåg jag att jag var där mol alléna och att mitt liv var mitt ansvar och bara mitt. Där fanns bara jag på fjället. Jag kunde göra vad jag ville, men var också tvungen att ta det fulla ansvaret för det jag gjorde. Den bilden ska jag försöka hålla mig kvar vid i fortsättningen. Det är precis så livet gestaltar sig för mig nu som pensionär, fri och obunden med bara ansvar för mig själv. Visserligen är jag fortfarande bunden, och kommer väl så att förbli, till mina barns välbefinnande, men de kommer allteftersom att bli sina egna, ja de är det väl egentligen redan nu, men saker händer och det kan nog kännas tryggt med en back up. Det upplever jag inte som något hinder, utan snarare som en styrka som ger mitt liv en viss mening.

Tråkigt nog hade jag ännu inte funnit mitt lugn under resan. Men jag hoppades att den efterlängtade känslan skulle infinna sig så småningom. Kanske har resan ändå haft sitt värde i att jag fått möta min otålighet och stress? Det är i så fall okej, men jag vill gärna lära mig att hantera den, så att den kan lämna mig och inte längre störa min livsnjutning.

Det verkar som om jag alltmer glider över i en epikureisk filosofi. När jag under gårdagens kväll tog en kort promenad kom tankar om livsnjutning fram. Jag tänkte: ”Det enda du är skyldig dig själv är att njuta av livet”. ”Den etiska aspekten av det är att du inte kan förneka andra att göra samma sak”. ”Varför ska andra sträva livet genom under hårda villkor för att du själv ska kunna njuta av livet”? Det anser jag är en orimlig hållning. Den mest rimliga etiska regeln är väl: ”Om jag hjälper dig att få det liv du öskar, så hjälper du mig att få det liv som jag önskar.”

Naturligtvis kan det finnas målkonflikter. Livets komplexitet är sådant. Då får väl kontrahenterna prata om det och komma överens om en för båda parter acceptabel lösning. Ibland är det givetvis så att kontrahenterna inte kan mötas i ett samtal. Det gäller till exempel mig som person och en person som sitter vid en klädesfabrik i Sri Lanka. Då ligger det på mitt moraliska ansvarstagande att försöka agera så att det också för den personen blir möjligt att leva ett liv som uppfyller hennes önskningar. Jag kan till exempel välja att köpa rättvisemärkta klädesvaror. På sikt kan förhoppningsvis det förbättra hennes vardag.

Men ändå, vad jag än väljer att göra, så handlar det till syvende och sidst om ekonomiska och sociala system. Hur en del liberala opinionsbildare och politiker än vänder och vrider på problemet och förtvivlat försöker att slingra sig undan det, så är det exempelvis bra kollektivavtal som baseras på goda arbetsmarknadslagar och ett välfärdsystem som baseras på en fördelningspolitisk princip, som i det långa loppet ger de möjligheter de flesta människor söker.

Hm, det verkar som om mina rättvisetankar tränger fram hos mig, oavsett var jag befinner mig eller vad jag har för mig. Är det vana eller patos? Jag hoppas det senare men anar det förra.

Tankarna kring epikurism följde mig. Ungefär så här gick de: ”Jag tror nog att, när vi får välja själva, vi i allmänhet väljer det som vi förväntar ska höja vår livsnjutning”. Men måste det handla om egoism? Jag skulle vilja omdefiniera begreppet egoism en smula. Att välja den egna livsnjutningen trots att det kan skada andra är egoism torde förvisso de allra flesta vara överens om. Att välja att stödja någon även om det innebär egna försakelser för stunden, men ändå och just därför, höja den egna livsnjutningen, skulle inte jag vilja kalla egoism, utan ren epikuréisk livshållning. Epikurism handlar inte alls enbart om att njuta av god mat och dryck i goda vänners sällskap och i en vacker omgivning, även om det hör dit. Det kan också handla om sådant som till synes är egna offer, men som faktiskt höjer den egna livsnjutningen, en slags andlig njutning.

När jag fått nog av dessa tankar och vinden, som visserligen var mild men envis, hade kylt ned mig något fann jag det vara dags att återvända till mitt natthärbärge. Jag var också ganska utmattad av dagens strapats, min kondition är inte vad den varit. Det var med saknad jag lämnade dessa fjäll och jag undrade om jag någonsin skulle återse dem. Något avundsjuk betraktade jag en ensam fjällvandrare som sakta försvann norrut efter Kungsleden och jag önskade att jag varit yngre och starkare. Tänk, att få vandra i dessa marker och möta oändligheten både inom och utom mig själv.