Långsamt, lyhört och vaket rör sig stigfinnaren genom kulturlandskapen, observerande dess former och rörelser, lyssnande till musiken och rytmerna som genomtränger bruset, insupande dofterna från trädgårdarna och de kulinariska rätterna, släcker sin törst i dryckernas friskhet och låter sig inspireras av konsternas oändliga skönhet. Då och då stannar han upp och låter upplevelserna komma i fatt, ger sig tid att reflektera över de idéer som utgör dess drivkrafter. Odling och kreativitet är vad han söker.

Senaste inlägg - 2010 - 01 - 12

Vandrare på Livets Väg, 2010-01-12

I morse kom jag att tänka på begreppen ”Vandraren” och ”Vägen”.  För mig är det främst symboliken som fängslar. När jag skriver här så är det just med vägen och vandraren jag leker. Jag träffade för en tid sedan en gammal vän, som hade läst vad jag skrivit och antog att jag var ute mycket och vandrade. Han hade uppfattat det hela bokstavligt. Och visst finns det en del skildringar från vandringar, men det mesta ska ses symboliskt.

Underligt nog fanns inget av begreppen upptaget i mitt digra symbollexikon. Annars är begreppen väl kända och använda i litteraturen. Man kan bara tänka på ”Finn din egen väg”, ”Den ensamme vandraren”, ”Livets väg”, ”Vandringens slut” och ”Vägs ände”, eller det kanske mest använda: ”Det är vägen som är målet”, för att inse hur vanliga de är som symbolbeskrivning. Själv brukar jag pröva att betrakta mig som en vandrare på Livets väg. Det ger mig en föreställning om ett liv där närvaron i det som för tillfället finns runt omkring mig är viktig, samtidigt med nyfikenhet på vad som väntar ”på andra sidan nästa kulle”. Även sådana begrepp som strategi, mål och vision hör till samma tankekomplex.

Vandraren är ofta ensam, även om han går i sällskap med andra en del av vägen. Ibland följer han med i andras vägval, ibland väljer han själv. Någonstans där borta vid horisonten, eller strax där bortom, finns vägs ände, såvida ingenting oförutsett händer som gör slutet omedelbart. För varje nytt steg han tar är han en ny människa, befinner sig i en ny omgivning, har nya erfarenheter, allting förändras hela tiden. Färden går genom dramatiska katastrofer och underverk, men oftast genom långdragna, ensartade landskap som sätter uthålligheten på svåra prov. Glada välkomsthälsningar är lika vanliga som tråkiga avsked, möten med andra, samtalen, berättelserna gör vandringen lika angenäm, som konflikter, skrik och slagsmål gör den obehaglig.

Tehuti, en jämförelse mellan Japansk och Svensk kultur, 2009-08-27

Återigen ett lyckat möte med denna exklusiva Bildningsförening. Tyvärr med en liten grupp, men nog så intressant. Jag kan bara beklaga dem som inte kom. Trots allt så var vi sju personer och dem är att gratulera. Linus Olsson, som var gäst för kvällen, berättade om sina upplevelser som ung student i Japan och koncentrerade sitt anförande kring den, för oss så främmande, hierarkiska kultur som präglar Japan och som är så nödvändig för oss västerlänningar att förstå om vi vill lära känna landet. Han talade bland annat om in- och utgrupp, och om senior kontra juniorgrupp. Det var oerhört intressant och tankeväckande. Till exempel så är det svårt, för att inte säga omöjligt, för en västerlänning som kommer till Japan som turist och bara stannar en begränsad tid att komma in i en ingrupp, d v s betraktas som en vän ingående i den egna gruppen. Därför upplever vi ofta japanerna som reserverade och formella. Det blir något lättare om man stannar en längre tid och anstränger sig en del. Linus, till exempel, anmälde sig som intresserad av att delta i en rockgrupp (och som jag alltid sagt; musiken känner inga gränser). I början var han alltigenom formellt bemött, men efter några träffar - och särskilt efter en kväll i brännvinets tecken (nåja, så mycket brännvin var det just inte eftersom japaner inte tål det), så var han inne och betraktades också nära nog som en av dem.

Han kunde också ge flera exempel på senior och juniorgruppen. Bland annat såg han hur tredjestudenterna styrde över förstaårsstudenterna. Om en tredjeårsstudent sa någonting, till exempel i vilken ordning låtarna skulle komma under ett framträdande, så nickade alla ja och amen, även om de tyckte att en annan ordning var bättre. Som västerlänningar kan vi tycka att det är högst odemokratiskt, men Linus lade stor vikt vid att poängtera hur effektivt systemet var; alla visste sin plats, sin uppgift och vad som krävdes av dem. Självklart var han själv frustrerad många gånger och funderade ibland på att ge upp, men när han insåg hur effektivt saker och ting blev uträttade insåg han att det fanns något i systemet som var värt besväret. Han reagerade först så som vi gör i västerlandet, med fötterna, men insåg att ett accepterande av systemet var mera framgångsrikt, vilket var en bättre strategi. Han figurerade också som frontfigur och sångare - tillsammans med sitt gitarrspel - i en del konserter. Detta berättade han emellertid aldrig i sin föredragning, men jag vet det eftersom han berättat det för mig.

Tehuti utvecklas nu successivt till ett kunskapscenter för de gamlingar som deltar. Vi har infört en avgift för att täcka kostnaderna för mat och dryck. Gästerna får ingen ersättning för sin medverkan, men överöses med god spisning. Linus åt till exempel tre portioner av den goda maten - raggmunk och fläsk - och tog dessutom de sista resterna. Han berättade efteråt för mig att maten var det godaste han ätit i sitt liv. Ett hjärtligt tack till vår danske ordförande (Tehuti är en internationell organisation) och kassören, som lagade maten under rubriken "Våga vägra smalmat", något som väckte sympati hos gästen.

Den förhistoriska tidens avtryck, 2009-07-12

Den fornnordiska religionens syn på naturen var att den var farlig, men samtidigt det som man måste leva av. Därför var det viktigt att hålla sig väl med den. I mytologin fanns naturen med som symbolik för världens upprätthållande, exempelvis genom världsträdet, Yggdrasil, och Midgårdsormen. Här fanns en motsättning mellan kultur och natur, där det egna, nära kulturlandskapet var tryggt och kontrollerbart, något som man skapade själv, medan naturen, den vilda som man inte riktigt kände till, var förrädisk och farlig. Denna skillnad mellan kultur och natur återkommer genom historien, inte minst som en strid mellan krafter inom människans psyke. Det är här biologi och andlighet drabbar samman.

Men samtidigt som naturen var farlig så var den också fylld med nödvändiga resurser. Den gjorde det helt enkelt möjligt för människorna att leva. Jorden, skogen, havet och bergen kunde bearbetas och göras om till betesmarker och odlingar av gröda, i skogen fanns det djur att jaga, i havet, sjöarna och floderna fanns det fisk som kunde fångas och i bergen fanns det malm som kunde brytas. Som exempel var ölet en av de tidigaste produkterna och det användes ofta som en helig dryck. Vi kan tro att man drack ölet till vardags, men det är en obefogad slutsats. Ölet var heligt och dracks vid speciella tillfällen. ”Ett exempel är drycken som människorna kallar öl. Hos

asarna heter drycken brygd och hos vanerna rusande vätska, medan jättarna talar om klar dryck, Hel om mjöd och Suttungs söner känner den som supning.”[1] Dryckeslaget och rusdryckerna har alltid haft en stor betydelse och har det, som vi vet, även i dag. I Sverige är det tradition med sill och snaps på Midsommar, liksom vid jul, kräftskivan och surströmmingsfesten, ja även vid påskfirandet ska det till. Dessvärre förekommer det numera i alltför riklig mängd. Det gäller särskilt firandet av Valborg, då tusentals ungdomar landet över super sig redlösa. Att supen för många är ”helig” i sådana sammanhang råder det nog inget tvivel om.

Det gällde att i fornnordisk tid hålla sig väl med framförallt Vättarna, ett småfolk som ansågs vara knutna till det lokala landskapet som det värnade om och beskyddade. Man fick inte reta dem. Det var inte ovanligt att man offrade till dem för att skydda sig mot deras krafter. Genom att försöka ordna det bra för Vättarna kunde man, enligt folktron, belönas med goda skördar och feta boskap. En annan sorts mytiska varelser var Alverna. De förknippades visserligen mest med död och fruktbarhet, men de var också knutna till naturlandskapet.

Naturen hade sin egen mystik. ”Då satt Völvan på en sten eller i en vägkorsning under nattens mörkaste timmar för att lura av naturen all den insikt hon kunde ta emot.” [2] Völvan var ett väsen i skepnad av en kvinna med en stav, som var synsk och kunde se fram i tiden ända till Ragnarök, ja även bortom den då en ny värld skulle resa sig. Jag antar att det fanns krafter i naturen som också människan kunde komma åt och bruka, men det var kanske mest förbehållet vissa människor, så kallade kloka gummor och gubbar. I varje fall ansågs många naturelement ha helig kraft. Gro Steinsland ger exempel på det: ”På näset står ett fjäll: detta fjäll höll han så heligt, att ditåt fick ingen otvättad skåda, och där fick intet levande tillfogas något ont, varken människor eller djur, om det icke skedde därigenom, att det själv ginge vilse. Detta fjäll kallade han Helgafjäll, och dit trodde han, att han skulle komma, när han dött, och likaså alla hans fränder på näset.”[3]

Under järnålderns tid i Norden var förhållandet mellan människorna och naturen komplicerat. Å ena sidan främmande och farlig med krafter man fick akta sig för, å andra sidan flödande med resurser man kunde ta vara på. Människan stod mitt emellan kulturlandskapet, kallat Midgård, och den vilda naturen, Utgård. Där fanns också Asgård, landet där de nordiska asagudarna rådde. En del menar att dessa gudar ingick i mytologin för att göra naturkrafterna förståeliga och hanterbara för människorna. Det var när guden Tor for fram över himlen i sin otröttliga kamp att hålla kosmos i balans, som åskan mullrade och blixtarna slog ned.

På mig verkar det som om de mest ursprungliga andeväsen var just de som härrörde från den omgivande naturen. Shamanismen och Shintoismen bland annat vördade naturens olika formationer, som berg, sjöar, träd m fl.

Det som hörde mera till den kosmiska världen verkar ha kommit något senare. Men jag kan ha fel. Båda riktningarna existerade dock tillsammans under lång tid och det kan vara svårt att se dem som olika former av religion, de flöt in i varandra och smälte samman i en och samma kosmologiska mytbildning. Den ena kraften kunde förklara naturfenomen som regn, åska, torka osv, medan den andra var mera lokal och förklarade en god skörd, sjukdomar eller olyckor. 

Natur i kultur, 2009-06-12
Naturen träder fram överallt i idé - och kulturhistorien...(läs vidare)

Pirate Bay, tekniken och upphovsmannarätten, 2009-06-10
Jag ingår i en liten grupp "gammgubbar" som brukar träffas fem gånger per år och prata om något intressant ämne. Det hela är formaliserat i en bildningsförening som vi kallar Tehuti, efter Vishetens Gud inom den egyptiska mytologin. Det ska nog sägas också att Tehuti oftast skrivs Thot och beskrivs som en gud med mångahanda uppgifter, bland annat skrivkonstens. Men vi har fastnat för begreppet vishet.

I går hade vi Lars Ilshammar som gäst. Vi bjuder alltid in en gäst som kan göra en bra inledning till det ämne vi vill diskutera. Lars är chef för Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, men har också intresserat sig för integritetsfrågor och upphovsmannarätt. Han gjorde en mycket väl strukturerad genomgång av nedladdningens betydelse för informationssamhället och delaktighetens betydelse för demokratin. Samtidigt var han mån om att de som skapar olika produkter måste få en rimlig ersättning för sitt arbete. En författare som arbetat i sjutton år med en bok bör ju rimligen få något för det.

Lars menade också att problemet inte går att lösa på juridisk väg genom att jaga nedladdare. Det är ett politiskt problem som måste lösas genom att man samlar intressenterna och förhandlar fram en för samtliga godtagbar lösning. Att det kan vara svårt är det väl ingen som betvivlar. Att det är nödvändigt för att få en varaktig lösning på ett problem som bara kommer att växa och inte försvinna är det väl heller ingen som tvivlar på. Han gav exemplet Kanada. Där får man betala en avgift för att man använder bredband, vilket är nödvändigt för nedladdningen. Inkomsterna från den avgiften går sedan till de olika konstnärerna, ungefär som STIM-pengarna i Sverige. Därigenom blir det fritt för var och en att ladda ned det som finns på nätet. För mig förefaller det som en bra lösning. Naturligtvis kan man argumentera att det inte är rättvist eftersom alla inte laddar ned lika mycket, men det är väl inte teveavgiften heller? Nå, det finns förmodligen andra lösningar man kan diskutera och kanske måste man hitta en lösning inom EUs ram. Det gör det inte precis enklare, men kanske hållbarare på sikt.

Det ska bli mycket intressant att följa den fortsatta diskussionen, som utan tvekan är den viktigaste kulturhistoriska förändringen under vår tid.

Svedjebruket, 2009-06-06
Att bruka marken genom att bränna skogen har tillämpats sedan mycket lång tid i mänsklighetens historia. I mångt och mycket är det ett förfaringssätt som "härmar" naturens egen utveckling, då åsknedslag tände på skogarna och stora områden brann ned. Att människorna använt sig av svedjebruk för att odla upp mark ska väl egentligen räknas till den ekonomiska historien, men otvetydigt hade och har alla näringar ett inflytande också på det kulturella livet, hur man levde och utvecklades som människa.

Det var hårt slit och krävde långa arbetsdagar. Man högg först ned ett skogsområde och eldade upp den. Även om jag inte fått det bekräftat antar jag att man måste fälla träden in mot mitten för att inte riskera att elden spred sig till angränsande skog. Därefter spred man askan jämnt över marken. Askan tillförde viktiga näringsämnen och blev därigenom lämpad att så råg (framförallt Midsommarråg eller Tuvråg som den också kallades) på. Men även havre, korn, rovor, sibiriskt bovete, potatis och lin odlades på svedjan.  I bästa fall kunde man hålla på med det på samma plats i fem omgångar, innan marken lades i träda. När sedan området hade blivit bevuxet igen kunde man bränna ned den och återigen strö ut den aska man fick. Ibland släppte man dock på sina djur, framförallt kor, men också en och annan get och kanske ibland får och grisar. Djuren betade av marken och förhindrade skogen att växa upp igen och man fick öppna marker som kunde odlas med jämna mellanrum. Framförallt kom detta i bruk när det blev förbud mot svedjandet.

Idag har de flesta sådan öppna marker vuxit igen. Skogen har blivit värdefull och skogsbolagen har tagit över marken. Det kan ofta vara svårt att märka av skogsfinnarnas hårda arbete. Deras bostäder, i många fall Pörten, har fallit samman och kulturen mer eller mindre gått förlorad. Livet i finnskogarna har blivit historia. Dock lever en del kvar i dess visor och berättelser.

Har du hört Gunnar Vägman sjunga, 2009-06-04
För att få en smak av skogsfinnarnas värld plockar jag ned boken "Visor och Ballader", med dikter av Dan Andersson, från bokhyllan. Det är Tiden som gett ut den och den här upplagan är från 1971. Jag slår på måfå upp en sida och läser:

Gunnar Vägman

Jag har sett honom sitta bland unga
invid dörren på hemgjord stol.
Jag har hört Gunnar Vägman sjunga
till sin gnälliga gamla fiol.

Jag kan minnas den reslige finnen,
och hans blick under buskiga bryn
när han drog sina fagraste minnen
från sin ungdom i Mattina-byn.

Det var skämtsamma låtar från logen
och visor han själv hade smitt -
han var gammal som bygden och skogen,
och hans hår var glesnat och vitt.

Har du lyssnat när topparna gunga
i förhöststormarnas sus?
Eller hört Gunnar Vägman sjunga,
som han sjöng när han fått sig ett rus?

Sweden Rock Festival, 2009-06-03
Kulturhistoria är ett brett område. Idag öppnas portarna till Sveriges kvalitetsmässigt bästa rockfest i det lilla samhället Norge strax utanför Sölvesborg. Själv har jag inte haft tillfälle att närvara någon gång, men Zakarias är där för fjärde gången. Förra året missade han på grund av sina japanstudier. Här vibrerar det av rockhistoria, inte minst när kultbandet Black Sabbath drar igång, utan Ozzy Osborne tyvärr och därför under ett annat namn, Heaven and Hell. Men "de gamle", (bandet startade 1969 i Birmingham av Tony Iommy - nu 61 år), kommer nog att ge tillräckligt till sina fans, som inte alls består av enbart äldre överliggare utan också av många unga rockers, däribland Zakarias. Som varande rockmusiker lever han vidare med den tradition som Tony Iommy, gitarristen i bandet, mejslade ut i hårdrockens begynnelse och som sedan varit en av grundstenarna; två strängar med påslagen dist istället för den vanliga tresträngsmetoden. Jag har letat en del, men inte fått bekräftat min teori om att detta sätt att spela kom från Ionnis behov att ändra sitt spelsätt när han blev av med två fingertoppar. Det enda som är bekräftat är att han stämde ned gitarren eftersom det gjorde för ont att spela på det vanliga sättet. Nåväl, det må vara hur som helst med den saken, rockhistoria är det och Zakarias är där för att stämma in vibbarna. Good luck to him!

Skogsfinnarnas kulturhistoria, 2009-06-02
Jag körde en omväg till Trollhättan, där jag skulle bevista en vinprovning, över Värmland och hamnade i Torsby. På turistkontoret fick jag i handen några broschyrer om Finnskogarna i Värmland och skogsfinnarnas kultur. Det gjorde mig intresserad. Finnmark är ett stort område som löper tvärs genom Sverige och fortsätter in i Norge. Det var så kallade ”Svedjefinnar”, svedjebrukande skogsbönder från Finland som sökte nya marker för sitt expansiva jordbruk. De kom företrädesvis från Savolax och den nordöstra delen av Tavastland. De kom hit redan på medeltiden, men den stora vågen kom under åren 1570 till 1660. Området koloniserades från 1620. De levde fäbodsliv, byggt på svedjebruk. De hade bland annat kor som de vallade på de områden där skogen började återhämta sig från svedjan. De bördiga dalarna utmed älvarna bebyggdes däremot av svenskar. Framförallt byggde skogsfinnarnas sammanhållning på lagarbete och storfamiljer. Man levde relativt isolerat och det var inte ovanligt med giftermål inom släkten. Eftersom svedjebruket gynnade björkskogen fanns det gott om näver att använda till tillverkning och man gjorde kontar, korgar, saltflaskor och skor. Den så kallade Finnplogen, ett slags gaffelåder blev populär och användes mycket till potatisodlingen. Man byggde så kallade Pörten, en kombination av bostad, bastu och ria. Den hade en av gråsten byggd rösugn. Det blev ganska rökigt eftersom röken tog sig ut mellan stenarna. Man hade därför en liten taklucka där röken kunde försvinna ut ur huset. Nävgröten, Motti, var en av de rätter som serverades. Jästa rågbröd var också populära. Det fanns en folktro där magi och mytologi odlades. Man kunde använda magiska läsningar om det var någon man hatade eller ogillade starkt. De användes också för att skydda sig mot allehanda faror och för att bota sjukdomar. Där fanns också en rik sång- och musikskatt. Dan Andersson hade sina anor från de invandrade finnarna och hans visor bär ett starkt drag av tradition från det hållet.

Brandenburgkonserterna, 2009-05-08
Ivrigt rev jag upp det lilla paketet som anlänt med posten...(läs vidare)

Ny hemsida, 2009-05-06
Nu har jag ändrat hemsidans inriktning. Jag går från det existentiella självskådandets snåriga träskmarker till studiet av mina upplevelser i de idé och kulturhistoriska landskapen. De gamla texterna är dock kvar för dem som kan finna nöje i att läsa. Även de gamla bilderna finns kvar. Mycket nöje.
 

Stigfinnarens själ
Det är underligt att jag fortfarande vid sextio års ålder kan komma på saker om mig själv...(läs vidare)

Vid sidan om allfarsvägen, 2009-02-13
När jag avslutade min genomgång av min materialistiska världsbild, byggt på vetenskapliga modeller så som jag uppfattat dem, kom jag in i ett själsligt stillestånd...(läs vidare)

Moln, 2008-11-20
Jag har nyligen läst en bok om molnens idéhistoria och blev så fascinerad att jag tog en del bilder själv...(läs vidare)

Upptagen, med vaddå? 2008-11-12
För ett tag sedan bestämde jag mig för att ha en teve-fri vecka...(läs vidare)

Hjärnspöken, 2008-10-09
Forskarna befinner sig bara i början av sin forskning om hjärna och medvetandet...(läs vidare)

Nyfiken på, 2008-10-05
Vad är jag då nyfiken på? Allt som är annorlunda och därför sticker ut från det vanliga...(läs vidare)